Ler inte ens

Jag inväntar en ingivelse som har passerat åtminstone ett trivium och således är på modig väg hän mot mitt dödsmedvetandes högsta utsiktspunkt.
En någorlunda utvecklad människa.
En samtalande människa.
Om du betraktar nu som facit till då...
Vad säger mig erfarenheten.
Jag var inte ens där.
Rädslan får mig att avstå.
Jag passerar och passerar och går mig så trött att jag till sist bara förnimmer det svaga suset. Till vilket jag domnar till sömns. En gnutta förvåning förmår jag dock.
Nå något vill man alltid, hur syftningslös man än är. Också då man försatts eller försatt sig på höjden av trötthet med all ouppnåelig utsikt framför sig, trevar en känslig längtan efter ett tonfall i vilket man kunde flyta bort i ljuv stillhet.
Inför det ljuvliga, den ljuvliga delen, går man i strid med sig själv. I förbannelse.
Inför det fasansfulla, det allt förnekande, sjunker man ihop i självutrinnelse.
En alltmer tilltagande blygsel där jag inte förmår ställa någon fråga alls. Vad ska vi göra, undrar de i kommittéer, i arbetsgrupper, på konferenser, i sängen etc., men inte i själva ögonblicket när de gör det. Just när jag gör, vill jag sluta göra, för att bara åse.
I natt, den natten kan jag inte skriva om, låg jag och snusade mot döden. Jag kan inte kalla det ångest, möjligen förångest, ångest för att ångesten skulle slå ut och därmed släcka den flämtande livslågan. I sådana stunder väntar jag under.
I lustens frånvaro blir allt anomalier, jag går med på vadsomhelst av olust.
Har jag inte i den avi som ligger på bordet redan ett manuskript i retur så väntar jag åtminstone minst ett. Denna väntan har blivit min nomali, en lagom behändig livslögn.
Jag skriver, jag vet inte vad, jag skickar det till jag vet inte vem, jag skriver vidare till just denna ingennågon. Hon ser rakt igenom papperet när hon formulerar sina återkommande fraser. Hon ser ingen läsare. Hon är i frånvaro.
När jag skriver placerar jag mig på andra sidan. Utan medkänsla ser jag texten falla i de surögdas speglar.
Säg ett namn och var så god att utförligt och begripligt motivera vad som befriar dig från kravet att stå till svars för allt som kan förknippas med det.
När jag är som mest fantasilös blir jag fanatiskt bokstavlig och gör fantasin till en bur, ur vilken jag tror mig kunna befria min rasande medvet-ande. Att veta med är det dagliga övergrepp jag tar över tillvaron. Jag säger fy, fy, fy! Och ler inte ens.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk