Man blåste sina ångor på mig

Jag skriver, alltså är jag i någon mån inte. Jag tänkte, alltså är jag i tanken, men var den är, vet jag inte. Det är en relativt skön tid när andra sover. En inte skrämmande tomhet.
Jag har bråkat med K eller hon har bråkat med mig. Varför? Det förstår jag inte. Men särskilt utvecklande har det nog inte varit. Jag mötte en björk. Tillfälligtvis ställde vi båda frågan ifall vi skulle slå följe. Det skulle vi. Vi kom till en ås eller en bäck, jag minns inte, och då sa jag att låt oss gå upp för åsen eller hoppa över bäcken eller möjligen dricka av dess vatten. Björken svarade att den aldrig hade varit på cirkus. Då gick vi varken upp för åsen, drack av vattnet eller hoppade över bäcken, vilket allt nu kan förvåna mig, men så blev det. När vi nu inte tillsammans hade bestämt oss för att inte göra ingenting, gick vi litet frågande på eller tillbaka och jag njöt av vindens sus i det smidiga gren- och lövverket. Björken sa att jag gick för fort eller för långsamt eftersom vi inte hade bestämt oss för vart vi skulle gå eller i vart fall inte vart vi inte skulle gå och förresten var det inte säkert att den ville gå alls eller ens visste vad det var för något och det skulle jag bara vara så vänlig att ta omedelbar hänsyn till. Då stannade jag inte, men gick inte heller vidare, utan frågade om vi kanske kunde bestämma oss för att det nog inte var ett särskilt bra beslut det där vi fattade i början när vi började slå följe. På det svarade björken att den visst kände andra björkar. Inte det minsta förvånad frågade jag vidare om vi då kanske ändå inte skulle försöka gå åt var sitt håll. Eftersom björken påstod sig inte ha något håll gick inte det. Själviskt nog tänkte jag att då går väl jag åt mitt. Jag hade inte hunnit många steg förrän björken kom sättande med Gud vet vad och andan i halsen. Låt oss gå tillsammans, nästan ropade den väldigt tydligt. Nåväl, vi går tillsammans, tänkte jag. Som vi inte hade mycket mer att säga gick åtminstone jag tyst och fann till min förvåning att björken nu verkligen gick åt sitt håll. Så naturligt, tänkte jag, den går till de sina. Hur förvånad blev jag då inte när den plötsligt stod framför mig som om den aldrig stått någon annanstans. Jag blev faktiskt glad av att se den igen. Med några milda rörelser svepte den ett kvistknippe över min kala hjässa. Nu är allt väl tänkte jag. Inte kunde vi väl stå där i all evighet, människan, ja, människan måste vidare. Tog jag björken i grenen och drog den med mig. Lustigt hoppade den efter en stund. Så var där väl en tuva den inte riktigt var beredd på och den började tala om alla björkarna, som den genast måste träffa, hur kunde jag vara så självupptagen att jag väntade att den skulle följa med mig. Det väntade jag i själva verket inte alls, men det är en annan historia.
Man slås av analogier.
Vissa saker liknar varandra.
Inte som bär precis.
Man går inte till källan.
Det är nära till kran.
Jag vet mig inte ha mjölkat en ko.
Om allt jag inte har en mening hade slutat dra med mig i dansen.
Ysterhet hör dåtiden till.
Hemlöshet, pratade några herrar och en dam om.
Varför?
Jag hör någorlunda hemma vid pass 37º C.
Helst inte i min egen kropp.
Vad jag kan tänka mig drar mig från ett eventuellt ämne.
I glada vänners lag, sjunger jag inte
Jag vet inte vad hon heter som skrev boken Backlash.
Hon sa något som jag tror är bra att tänka på.
Jag undrar om man alls kan påstå något om passa egentligen.
Det stora urvalet ökar betydelsen av det kritiska kriteriet.
Vore det avgörande att bli förstådd anar jag inte vad jag skulle syssla med.
Lever eller inte, så sitter jag här.
Jag väntar inte på att bli invald.
Nöjsamt, frågar de.
Jag förstår inte frågan.
Vad vore en bättre fråga?
Om du absolut vill kan jag redogöra för vad jag gjort, tänkt, sett, hört, känt etc.
Till saken.
Jag anar inte hur många år eller ens sekunder jag ytterligare kommer att finnas till inte bara i andras föreställningar.
Lägger jag stor vikt vid själva levandet?
Ibland kan jag sätta mig med hela min tyngd på det.
Vid vissa tillfällen kan det sanna lysa upp mitt sinne.
Går jag ut och förnimmer.
Att det skulle ligga något annat bakom, något för mig fördolt, men av mig frammanat, tror jag inte.
Till tron går jag med bara fötter.
Skulle jag möta Gud, vet jag inte vem som skulle skratta mest generad.
Skrönor skramlar inte sällan värre än tomma tunnor.
När måttet är rågat rinner inte det över.
Det är inte helt uteslutet att alla rökande svenskar inom kort nästan samtidigt beslutar sig för att sluta röka. Tobaksindustrin upp i rök och en stor del av läkemedelsindustrin i chocktillstånd.
Lika nära ligger ett beslut att inte köpa bil inom de närmaste fem åren. Bilindustrin och av den beroende näringar, krasch, bom, bang.
Inne på försiktiga och omtänksamma vägar beslutar sig alla för att de lika gärna kan vara lagliga. Farväl rättsväsende.
Etc.
Att alla skulle sluta gå till doktorn eller skolan eller biblioteket eller rent av åldras och dö, det är väl mindre sannolikt, mycket mindre, ja i klass med att de skulle sluta äta eller något sådant, tänkte jag där jag satt i bastun och en tobaksstinkande man blåste sina ångor på mig.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk