Man glömmer så lätt det höga föredömet

Resignerad och döv och kritisk röstar jag efter min likstela vana på socialdemokraterna.
Jag tror nog ingenting om utvecklingen eller ens nuet, jag ser det och förvånas mest över reflexionen att det förmodligen kunnat inträffa tidigare i min tillvaro utan att jag lagt märke till det. Var hos D. och T. och häpnade över med vilken lätthet man lånar argument från den allmännaste delen av debatten, hur man tolkar in föreställningar i folkmedvetandet och med vilken vrede kvinnorna bemötte varandra, alternativt patos. Jag såg mig i kriget där grannar plötsligt oresonligt förgör varandra. D. prisade diskussionen. Vad lärde jag?
Jag såg detta och jag vaknade utan ångest eller oro.
Jag är kanske naiv, sa L.
Han är sån, sa M.
Jag är rädd för makten, sa D.
Gasa ihjäl tyskarna, sa M.
Musiken är viktigast, sa T.
Svär inte, sa E.
Bra byggnormer, sa I.
Allt är ett faktum, tänkte jag.
Vi bildar en grupp, sa I. och L. på olika grund.
Till vem hör man?
Till ingen, sa Tintomara.
L. utgjöt sin kvinnlighet.
Du är så klok, jag förstår dig alltmer, sa hon och bara Gud såg vad hon förbehöll sig.
Också den mest sentimentala kan vara den mest klarsynta. Framtid flyter ihop med det förflutna i en darrande sekund som vi stundom kan uppfatta som ett nu, till vilket livets alla flöden strömmar.
Människor? Vem orkar intressera sig för människor? Jag vet inte ens om det finns 5 miljarder eller 6 miljarder eller 7 eller 8 av dem. Utan att darra på läppen kan jag bortse från en miljard människor, kanske fler. Tycker du att det tyder på något särskilt intresse?
Seamus Heaney. I ett dygn har jag oroligt levt med dig. Prövat jorden och de plogbillsskarpa plogfårsräta raderna. Den permanentade huden. Det goda leendet. Kalufsen. Jag känner mig skyldig. Något. Kanske bara detta enkla och omöjliga att söka Dig i Ditt eget språk. Man talar inte om sånt. De taskiga villkoren, som man inte bemästrat. Den mekaniska armen som plundrar dina rader på deras muterade ord. Den stränga och självklara formen. Jag gladdes och krympte. Tyngdes mot myllan med munnen mot mullen förkortad av dödsinsikt. Och Du, står där, bredbent leende i vetskap tigande, men beredd att öppna mun och bilda meningar med dina grova händer. Jag, döve. Du, en angenäm och uppfordrande angelägenhet för ett tusental. Sargade människors okända beskyddare, historiens vårdare, villkorens utbenare, en sångare i grönt och anspråkslös hållning. Örik. Vad är jag beredd att mista? Inget. Jag mister.
Jag minns, jag minns, jag glömmer. Det är som om det var nyligen nu.
Kan man alls läsa poesiöversättningar. Man läser och oroas över förlusten med varje ord. Så är det inte alltid. Vad som gör skillnaden vet jag inte just nu.
Jag känner mig smutsad av tarvlighet. Min egen, mina kollegers.
Jag sitter och berusar mig. Jag sitter och längtar efter.
Man glömmer så lätt det höga föredömet.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk