Man kan lyssna hur många gånger som helst på Rapsody in Blue

Om nu sanningen nödvändigtvis ska fram så lånade jag en bok skriven av Camilla Läckberg när Fredrik Reinfeldt sagt att han tagit med sig en handfull av henne till hängmattan. När jag läst ett tag tänkte jag: Jaha. För skams skull lånade jag något av Nicke Lilltroll, gemenligen GW Persson kallad, också. När jag läst ett tag tänkte jag: Nähä

Lustigt, man, jag hade glömt namnet på en trumpetare, jag brukar göra det och jag undrar om det beror på tillfället när jag först hörde talas om honom, i New York, antagligen, att det alltså redan var fullt i minnesluckorna och jag inte hade fantasi nog eller kände nödvändigheten av att lägga det någon annanstans, till exempel ovanpå. Efter att ha gått igenom alla trebokstavsförnamn som jag kunde komma på, började jag med alfabetet, a som i Art, b som i Ben, osv. tills jag kom till l, Lee, där var det, och sen m som i Morgan, jag hann tänka mig möjligheten att googla. På vad, trumpet och wind, det var det enda jag kom på. Lee Morgan, the Sidewinder, en sorts skallerorm som förflyttar sig sidledes med vinden. Jag har tänkt att anledningen till att jag inte brukar komma ihåg hans namn eller inte vill tänka på honom bortom hans musik var något hemskt som jag inte riktigt visste vad det var. Det tog många år innan jag fick veta vad som verkligen skett, han blev skjuten av sin fru. Av starka skäl får man tro. Men ändå. Han tonar fram som en vilsen, timid, fredlig och beroende personlighet. Men vad? Tragisk och tragiskt. Han blev varken så gammal som Charlie Parker eller Wolfgang Amadeus Mozart. Men kedjan började inte med Lee Morgan utan med en jazzlåt som växte fram. Det omisskännliga i jazzen finns redan i första tonen, så som det finns något som det inte går att ta miste på i New York, ett ljud, ett ljus, ett anslag, en doft samlade i ett ögonblick som genast talar om vad det är fråga om. Man kan gå hur mycket som helst i New York, man kan lyssna hur många gånger som helst på Rapsody in Blue. Och kan man inte det, så vet jag inte.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk