Mångfald likväl

Såg Marcel Carnés Paradisbarn. Tematiskt som Orfeu Negro, kärlek och karneval, rivalitet och underkastelse, berättandet mer rapsodiskt och ironiskt, gjord mellan 1943 och 1945 med en säregen poesi i sekvenserna. Jag skrattade och tänkte på henne. Och måste jag väl tillägga, den närvarande och stumma döden. Så nära.
I will give you another damned quarter of an hour
Vilket i giljotinen är en ohygglig tid under vilken man knappast är i stånd att ångra sina gärningar eller göra så mycket åt sitt leverne och liv, men det är för all del tid och varför spilla den på grubblerier. Och sällan är man väl mer fri.
Som för att undgå slutet söker jag upp det som om det gick att komma till tals med. Och där står vi, jag med lång näsa hon med svansen mellan benen, sluten, åtrådd, fruktad. Jag knäpper upp min översta västknapp och ännu en, leendet fastnar mellan tänderna. Nu är det slut. Jag går.
En vecka har gått, ingenting tyder på att en ny ska komma, den som gick var den sista i en rad jag till stora delar glömt, en knapp handfull pärlor och svin återstår, jag står i fönstret och ser veckan med stukad svans försvinna mot horisonten, min andning är lätt och skir som ett bröllopsflor och den flyger med det svaga suget från tiden, farväl.
Slutet är inte som man tror baksidan på början, det är framsidan. Man öppnar den och vad läser man om inte sin historia för femtioelfte gången och låtsas inte mättnad, utvidgande sig med några droppar början.
Jag har min historia, mitt ständiga trevägsmöte.
I could have danced all night.
Ren underhållning
Går på stenarna vid havet från Kattvik mot Hovs Hallar. Tittar naturligtvis mestadels på var jag ska sätta nästa fot. En annan vandrare passerar på vägen en bit upp från stranden. Vi delar på den stora utsikten från åskanten till andra sidan Laholmsbukten. Där finns inte mycket av ekonomiskt intresse att hämta i den. För lite sopor helt enkelt. Därav ensamheten. Läste O. Wilsons Livets mångfald. Det mesta av det som skulle kunna väcka intresse i livets utveckling, ja, universums, är obesett av de flesta, också bland de mest vetande. Man roar sig inte gärna. Allt minus människan är fortfarande i stort sett allt. Överlever hon sin självupptagenhet kommer hon knappast att märka det. Där var ett par saker jag fäste mig särskilt vid. Dels uppkomsten av arter, dels att den samlade massan av insekter inte är mycket större än massan av människor, biomassan. Hur många myror går det på mig?
Mångfald, sa de, när de öppnade hemmen för alla medierna. Jag bläddrar igenom utbudet och finner mord och mord och mord och alla utförda på samma sätt, man skjuter. Enkelt, enfaldigt, lättfattligt. Man bygger murar runt fantasin, inte underligt att några skriker och slår i vanmakt, instängda i sig själva. Det är lugnet som är underligt, så underligt att det inte är olycksbådande.
Läste ytterligare några rader av Gottfried Benn.
Det är ringa tröst att jag är så dum, men tröst likväl.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk