Mannen utan anseende

Stockholm dan före
Kära nån,
man kan ju tycka att de inskickade orden är många nog, att de spänner över ett alldeles för vitt gap, att de gott kunde ha o.s.v., ändå kunde jag inte avstå frestelsen att klumpa ihop. När jag slumpvis får några av dessa meningar för ögonen är upplevelsen att där står något. Något enda försäljningsargument förutom den omistliga mängden kan jag dessvärre inte komma på.
Mitt dagliga bekymmer:
Röra utan ord
- Ja.
Det sagt som en replik till min hittillsvarande tillvaro, den moderna människans religion. Jag är modern i meningen, lika verklig som vilken tänkt verklighet som helst, en jämförelse som jag helst slipper.
- Det är inte mer, sa han, sedan han sett sin far dö, gå in i tanken eller vid teatern, mig kvittar det naturligtvis.
Jag går in i det som inte är, vänder mig ett halvt varv och går vidare.
När jag ser våldet i musikvideon tänker jag att detta är lika utarbetat som något verk av Beethoven, det ger bara ingen tröst. Varför skulle just den ungdomliga musiken - ungdomlig, upprepar jag, dessa ungdomar är arkaiska - ge tröst, vilket ansvar lägger jag inte i en sådan förväntan. All den oro som dessa musikbilder, denna bildmusik väcker är övermäktig, så som också den alltmer inträngande verkligheten. Drömmen om lugn och ro infinner sig inte. Den nänns inte.
- Om jag kunde värja mig mot den rädsla som tiden väcker skulle jag sova.
- Bättre.
De sover gott alla som kan få ut sina känslor, blott jag känner dem stocka sig i mitt inre, allt oformligare växer jag mig. Allt formlösare uttrycker jag mig. Allt tröttare går jag, allt oftare mår jag så att min blygsel slår larm.
Min far har fortfarande vett att tiga och tala. Hans minnen dyker upp oförvanskade tätt efter varandra och desamma gång efter gång. Jag jakar. Där finns fortfarande en skärpa att rispa sig på, där finns något att skäras till av.
(Jag gör som mor, ber om ursäkt, ångrar, kommer till någon halvhjärtad insikt, som gör mer skada än nytta.) Som att få en sten i huvudet varje gång det används, det blir bara alltmer likt det mos som mor lät komma ur assistenten, det bruna äpplemoset; då smakade det inte, nu kunde det ha, men vem gör sådant i dessa olyckliga skyldiga tider. Ett ord i världen den mjuka, den som sluter skotten i sitt hull utan att blinka eller ge ett ljud ifrån sig. Denna lilla värld som lagras magnetiskt i den elektriska magen.
Det kan inte hjälpas, man söker ett ord för den som går omkring beväpnad med avsikten att möta någon att pröva sin överlägsenhetstanke mot, man söker ett avväpnande fängsel, ett ord att tilltala den överretade, ett ord att locka hans fantasi till gärningar bortom allt förväntat, en tidens stora överraskning som en gåva till årtusendets och årtusendens offer, man vill inte, kan inte säga ondska till den onde, inget annat kan man utom tiga.
Stumheten ligger som den syrade degen i mörkret.
Måltiden är annonserad.
Varför Herre?
Herren tiger bland de församlade.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk