Maskinen accepterar Gud

Jag tror att jag föreställer mig att jag ska komma någonstans. Jag tror möjligen att en dörr eller en passage av något slag, båda svåra att komma igenom, ligger mellan mitt nuvarande medvetande och det där borta, inne, nere, ute någonstans. Jag kan i det längsta förneka att jag har något att berätta, att det ligger en strävan bakom mitt sken av vad det nu än må vara. Jag är nekande, förnekande, negativ och relativt hopplös. Och ändå döljer sig bakom allt det här en förhoppning, ett hopp så stort att tog jag ut det skulle jag förmodligen hamna utanför universum, där jag, till följd av sakens eländiga tillstånd, dock redan på sätt och vis befinner mig.
När man talar om sig själv faller man lätt in i farbroderlighet resp. tantighet. Man mästrar på ett beskyddande sätt, man visar att man egentligen inget sett, men något anat, tillräckligt för att ha lov att öppna mun. På det hela taget borde man undvika situationen och känslan av att det förhåller sig så bränner snabbt bort vad man eventuellt kunde ha sagt. Man har inget att säga, man pladdrar. I den trevnad som uppstår vissnar man själv och någon annan, en oväxt, spirar och växer sig till något i vars skugga man blir till humus, vilket inte är illa, men man blir därigenom till någon annans berättelse. Och detta för att man lät orden slinta.
(Nationalencyklopedin har placerat Höganäs på den svenska världskartan.)
Man kan med viss möda tänka sig att musiken vore en sådan företeelse att den inte vore definierad genom ett ord. Med ett ord på sig blir man i och för sig inte förstådd. Man blir möjligen omtalad.
Massmedier, politiker och ledarskribenter t.ex., tar sig friheten att tala om svenska folket på ett sådant sätt att jag undrar, utan att för den skull känna behov av att tillhöra något folk överhuvudtaget, ifall jag möjligen eller möjligen inte tillhör det folket och vad dessa medier drar för slutsatser av denna osäkerhet. Själv drar jag ogärna slutsatser, vilket säkert framgått.
Louis Armstrong sjunger. Det är en fullständig sats.
En hund skäller.
Ett flygplan ljuder.
Hårddisken brummar.
Några fåglar kvittrar.
En vind drar vid näsan.
Det är fredag, den sista fredagen i juni, jag har genomsnittligt skrivit en sida om dan sedan skolan slutade. Det gör 20 sidor. Alltså mer än vad jag kan vänta att någon någonsin ska läsa. Likväl är jag någonting i stil med nöjd.

Åker till Båstad idag och kommer förmodligen inte tillbaka förrän den 14 juli, kronprinsessans födelsedag. Under den tiden kommer jag inte att ha tillgång till någon skrivmaskin eller ett skyddat skrivrum, alltså kommer jag inte att skriva, skriver jag här förutsägande. Ska läsa Bruno Schulz, Goethe, Gombrowicz och Combüchen samt gå till biblioteket för att försöka hitta någon för mig lämplig lärobok i kemi.
Igår, på biblioteket här på Kirseberget, läste jag litet ur den häftiga debatten kring Hoeg. Jag tänkte att inget av det jag läste skulle jag ha kunnat skriva eller ens tänkt. Något sådant hade jag inte heller föreställt mig, men när jag ställs öga mot öga mot den litterära och estetiska diskussionen drar mina sinnen ihop sig under sina skal och jag står där övergiven och försagd, vem ska jag prata med och om vad. Har jag funderat över kritikerns ansvar? Nej, knappt märkbart i så fall.
- Men nu då?
- Att redogöra för vad han sett.
- Och när han inget sett?
- Kan han väl tiga.
En invändning förvånar mig mer än andra och det rör det estetiskt ofullgångna i ett verk. Beror det bara på att jag saknar förutsättningar att göra estetiska överväganden eller skyddar jag min sjuka moster? Ja, det skulle jag vilja veta.
- Kan du ta reda på det?
(Gud, denna beskäftiga empati!)
- Estetiskt obegåvad och oskolad och med famnen full av sjuka kan jag väl försöka masa mig till ett svar.
- Nå?
- Låt se, vilken var nu frågan? Kan jag ta reda på varför jag reagerar så starkt på estetiska omdömen? Jag reagerar starkt på etiska också, vad det anbelangar, och på omdömen i alla frågor, slår det mig.
- Jaja, men svaret!
- Det är min ambivalens, min latens, min labilitet, min insufficiens, min...
- Jaha, jag hade nog tänkt mig något mer i stil med...
- ...att inget låter sig fångas i så absoluta begrepp som fullgånget, estetiskt, moraliskt eller vad man nu kan komma på av kategorier.
- Men kan du inte gå med på att estetiska omdömen kan ha betydelse? Du kan ju själv gå och hacka, när det vill sig.
- Jo, det är mycket sant. Och jag kan inte hävda att Hoeg skulle utgöra en frizon, höjd över varje misstanke att hysa skrot och missfoster innanför staketet, för han är väl omgärdad, kan jag tänka. Det är de där bären, de sitter så högt.
- Ansträng dig, gosse! Arbeta! Ge inte upp! Försök! Var dig själv! Predika! Präst!
- O min Gud!
Det förvånar mig något att maskinen accepterar Gud. Men det gläder mig samtidigt, för att inte tala om hur det underlättar.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk