Matisse tittar bistermilt på mig

Om jag dör och någon då fortfarande är i livet och ändå inget särskilt har för sig, föreslår jag att denna läser ett godtyckligt avsnitt ur Predikaren utan att där inlägga betoningar för att ge texten en hastigt påkommen syftning eller betydelse. Är jag död så är jag.
Till frukosten fick jag tanken att lämna mitt bidrag till en bättre värld. Nu, blott en halv timme senare, ser jag inget underhållande i det. Har jag Predikaren vid min sida så har jag. Vilket egentligen inte motsäger min första impuls, snarare motas den fram i ljuset.
Det är väl det att man till frukostnyheterna har bättre koll på världsläget. Stänger man av radion, kommer lätt den egna belägenheten både i förgrunden och i huvudet. Det är förhållandet nu. Men värre, också det egna mister sina konturer och undandrar sig därigenom beskrivning och analys. Jag flyter ut i sommarväxtligheten. Och kan nu inte ens söka fäste i fågelsång. Antingen har fåglarna tystnat eller flyttat. Det diffusa surret från yttervärlden lämnar inget bidrag till var i alltet jag skall börja och surret från datorn har jag dessvärre vant mig vid eller så är jag bara ovanligt okänslig i dag.
Matisse tittar bistermilt på mig.
Allt ska naturligtvis lovprisas, inte minst sjukdomarna och bland dem i synnerhet mina. Ty hade jag inte sedan ett tiotal år haft dessa arytmier hade mycket sett annorlunda ut och vad får mig att tro att det inte för min del hade varit tiofalt fattigare och sjufalt mer skuldpåläggande. Ta bara de senaste dagarnas tankar, upplevelser och möten. Inget av detta hade jag nått med ett pålitligt nervsystem. Och vad skulle jag velat vara utan? Att gå emot sin egen konstitution borde kräva minst två riksdagar. Så, löp med dig själv och njut.
Den andra impulsen kommer snart. Efter världen kommer som sagt jag. Hur ska jag förbättra mitt liv. Nu när jag äntligen står fri. (Vad är det som släpper under stolsbenen?)
Inte så lustigt nog är det första jag kommer att tänka på: sälja. Jaha, varor eller tjänster?
Med vad kan jag stå till tjänst? Begravningstal, bröllopstal, konfirmationstal eller helt vanligt uttal? Eller ska jag slå mig på mer materiell tillverkning: vindorglar, sidospår, snäckskalsskulpturer eller bisaker? Jag får se.
Nu är jag inte längre säker på att jag kommer efter världen. Men inte bråka om turordningen. Jag är ju här och är världen ute och går får den skylla sig själv.
(Jag märker att det är en sak som jag hela tiden tränger framför mig, undan eller åt sidan. Jag får ta itu med den sen.)

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk