- Men du själv då?

Jag hade ju kunnat följa en sak, ett förhållande, en tanke, en känsla, en företeelses förekomst under en bestämd tid varje dag, förslagsvis på morgonen när jag sätter mig och skriver. Som det nu är utsätter jag mig först och främst för det minsta möjliga valet, nämligen, nu ska jag skriva. Därnäst tillkommer plötsligt en aldrig sinande beslutsström, ty innan något runnit ut genom fingertopparna har det malts runt med allt övrigt. Vad som avgör att något tillåts rinna vidare är jag inte säker på. Beror det på att kornet faktiskt blivit till mjöl eller faller det utanför, för att ådra sig särskild uppmärksamhet och omsorg eller manipulerar jag det strax innan det kommer till malning, jag vet inte, men jag har någon uppfattning om att jag håller tillbaka de korn, som i det tidigare tillåtits visa upp sig såväl klädda som nakna som till stoft förvandlade i en samlad hög eller blott som en antydd sky. Det märkvärdiga i att de om och om igen kommer tillbaka återuppståndna i sina, om inte ursprungliga så ändå i bara lätt modifierade gestalter, lämnar jag därhän, för tillfället i alla fall.
Det slår mig i vilken beslutsångest jag levt med H, med hennes såväl som min. Upphovet till hennes vrede var hennes frustration över att jag inte översåg med hennes vacklande hållning. Min häpnads övergång i bottenlös besvikelse orsakades av att jag inte förstod eller accepterade hennes vacklan i det hela eller vädjan att ta ansvar för just det hela.
Hon värjde sig mot tillvarons växlande krav, först med en till synes lätt eller likgiltig hållning, sedan med en absolut avvisande, där familjen fick utgöra fundamentet.
Jag klamrade mig fast vid tron vars enda bekännelse hette: Jag tror på H, och gick slutligen under i tvivel.
- Har vi inte här ett gott prov på kärlek? Den kära leken för att slippa ansvar?
- Menade Gud inget annat?
Några unga har krossat fönsterrutorna på sin skola och på den lokala polisstationen.
Parlamentet i EU bestämmer hur stor en jordgubbe måste vara och hur fet mjölken.
Det förra kan man trots allt förstå, det senare inte. Skulle inte någon kunna försöka förklara?
- Du kan inte ställa samman två oförenligheter på det sättet.
- Jag ska alltså omedelbart se att det ena faller under realismen och det andra under surrealismen? Kan man inte tänka sig att det ena är en reaktion mot det andra?
- Tror du inte att gossarna föredrar de större jordgubbarna?
- Jo, men...
- Inga men, män! Stora gubbar, som ger fan i storleken.
- Du sa det själv.
Man vill bara gråta över alltihop, det är det djävliga. Man orkar inte stå emot. Man orkar inte ta tag. Man orkar inte förklara, när man inte själv varken tror på förklaringarna eller ens förstår deras eventuellt inneboende logik. Man ger fan i, också sig själv.
- Tänk dig själv instängd i en nation, Sverige t ex, tillsammans med Göran Persson, Mona Sahlin, Bror Duktig, den andre, vill säga, etc.
- Jag vägrar. Inte ens som idé kan jag uthärda tanken på nationen.
- Men ditt kära Frankrike då?
- Det ligger väl där det ligger, är vad det är, var vad det var oavsett sitt relativt stora nationella medvetande, som för övrigt är högst affekterat och knappast svarar mot de fransktalandes provinsialism. Om man ens kan tala om franskan som ett språk.
- Nu ska det debatteras.
Vad jag länge känt på mig, nämligen att jag går med förlust, närmare bestämt med 46.000 kronor, har nu vetenskapligt belagts i en undersökning. Det är ändå mindre än vad man sänkte min skatt med, räknat på min återstående betalningstid, för några år sedan. Kjell-Olof Feldt räknade dåligt helt enkelt. För att nu inte tala om den splittrade borgerligheten och så vidare. Man kan bli nedstämd för mindre. Nu ska jag likväl erkänna att det var jag präktigt, redan innan jag erhöll det dystra beskedet.
Av någon för mig okänd anledning har jag satt mig före att jag ska uthärda mitt svårmod. Det lät sig göra, tänkte jag, då jag ännu kunde förskansa mig bakom ett tillfälligt rus, när det onda ansatte mig som värst. Nu har den möjligheten stängts av mitt trilskande hjärta. Jag kan vädja till dess känsla för fair play, men förgäves. Således befinner jag mig i en situation där endast trohet mot min föresats binder mig. Hur enkelt, tycker jag, vore det inte att lösgöra mig? Men nej! Jag står fast. Sturigt. Turigt. Envist på mitt alldeles egna sätt. Jag känner blott alltför väl igen mig. På det rakt motsatta hade jag hoppats. Att en gång få se mig som något aldrig tidigare skådat, gripas av förälskelse och vinden och bara lyfta hän mot det lockande okända. Finns det något sådant. Gråt, gråt, gråt.
- Hur många gånger har du trott att världen går under?
- Jag vet inte, många.
- Men du själv då?
- Jag vet inte, färre eller fler, troligen fler, jag vet inte.
- Är du mer bekymrad om världen än om dig själv?
- Nej. Jag hoppas fortfarande på evig njutning för egen del, långt efter att världen gått under.
- Jaha.
Den evige gästen framhärdar i oansvarighet. Får han ur sig ett tack? Vem är värdinnan i fallet? Världens samlade kvinnor. Var har gästen sin heder och värdighet? Från sin godtyckliga vakans från arbetslösheten.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk