Mest skrämd blev jag själv och gick

Jag ligger i för att inte fullständigt gå upp i tomma intet. Det är onsdag. Förra onsdagen seglade jag första dagen fri. Det är en förbehållsfull frihet, där den grövsta trossen inte utgörs av vanan, utan av den obesvarade förtjusningen och den därav följande förnedringen. Jag har värjt mig på allehanda sätt. Nu står jag obeväpnad och utarmad. Ingen enda människa har jag rört mig ledigt med, där finns alltid en nattsvart gränszon, ett självklart tabu. Är det själva förutsättningen?
Ringde Sigrid. Hennes skröpliga väsen saknar ungdomligheten, som också var hennes signum. Jag saknar den också trots att den aldrig tillhört mig.
I förställningen gör och förgör man sig. I något mått är den nödvändig. Att docera rätt (ja, också det kan vara svårt, men här gällde det faktiskt dosen) har jag ännu inte lärt. Det är stoikers konst.
Först kom en höna och la ett ägg och sen fick man se vad som kom ur det. Redan på den tiden var man så säker på att det skulle bli en kyckling att man inte ens slog vad.
Korta stunder.
Ett förhållande som upphör tycks som om det aldrig existerat. Alla misshälligheter och bland dem missförstånden eller snarare obenägenheten att vilja förstå läggs i en hög, invid vilken de lyckliga stunderna liknar en vilseflugen fjäril, som man just då inte alls har någon lust att ömka.
Att bli tagen på allvar - det svåraste och nödvändigaste. Därför bör man förbehålla sig själv den saken. Så kan andra skämta bäst de kan och vill. Och så kan man skämta med dem.
Söker jag en ursäkt, orsak att försonas? Hade det funnits hade jag använt den.
Jag försökte dela in kvinnor jag haft köttsliga relationer till i kategorier efter någon gemensam kvalitet grundad på utsträckning, intensitet och konsekvenser. Dessa kategorier existerar inte. Varje kvinna står för sig själv och jag står ensam. Om ensamheten relaterar till mängden kvinnor vet jag naturligtvis inte, men den sammanlagda saknaden, förlusten är stor. Att försöka råda bot på ensamheten är som att söka utträde ur sitt eget omistliga väsen. Först i sällskap når man sin ensamhet.


Jag svarar inte mot kategorin mannen, därtill är jag för mycket självgod kvinna. Mannen bör inte vara ensam, kvinnan reder sig alltid. Man bör inte uttala sig om sitt kön, man får se vilken verkan det har på flertalet. Hittills har jag inte gjort tillräckliga iakttagelser.
Förmätet att försöka tolka någon annans uttryck. Omöjligt att avstå. Kommunikation, man delger sig själv, ger sig i delar åt den andra åt vilken man överlåter att göra sig en helhetsbild. Samvaro sker under skenet av samtal, dvs. man talar samtidigt. Så skapar man sig själv och finner det gott. Tystnaden förstorar dig så att du antingen måste lämna sällskapet för att få plats eller så tar du några förminskande fraser i munnen. I småbitar ger man. Jag, som vill ge hela stycket på en gång, tiger i förlägenhet tills jag drämmer till. - Mest skrämd blev jag själv och gick.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk