Min natur har uteblivit

Hur kan man någonsin säga ett sanningens ord till den man talar med, när man inte ens äger en sekunds gemensam erfarenhet? Vad annat än inbillningar fyller mitt huvud, och vad annat än slumpvisa utdunstningar kan jag erbjuda den jag möter? Varför skulle jag någonsin hysa anspråket att bli förstådd, och än värre, att förstå?
Å andra sidan, varför skulle jag anse något annat för sanningen än den lögn jag föder i ögonblicket? Och vad kan jag annat, än glädjas åt det som bubblar ur mitt inre, så överraskande, så omstörtande? Hur skulle jag nöja mig med mindre än att förstå och bli förstådd, överväldigad som jag är av hela uppenbarelsen, bestört och förvirrad över mig själv?
Nyfikenheten drar i orättvis kamp mot längtan, som i skenbar undfallenhet endast samlar oövervinnelig styrka.
Maktlystnadens och kärlekskrankhetens ömsesidiga tillfredsställande visar det mänskliga leendets allra naknaste tillkortakommande.
Man sänker inte blicken i samma Finnegans Wake två gånger.
Hur kärlekens flod rinner strax intill örat utan att du dras med av suget.
Vad kan väcka dig bättre än förnekelsen?
Att på kärlekens botten ligger den stora avskyn.
Nu flätas intrycken till en hård piska runt strupen. Jag andas utan tillförsikt.
Ärligheten, tänker jag, vad vill jag med den annat än finna mig tröstansvärd?
Jag söker det rätta svaret på den fråga som ingen kommer att ställa.
Jag finner ett svar på en fråga som jag inte vågat ställa. Jag smusslar undan den i tron att jag ska kunna förneka det.
Att åter och åter tillhålla sig ett allvar så främmande att det väcker misstänksamhet.
Misstron som vägleder mig får mig att gå som om jag vore en annan. Jag känner efter stegen. En underligs vandring på meningslöst nötta stigar.
Ett par ögon kan inte avhålla sig från att möta mitt par. I skärningspunkten blixtrar ondska.
Öde. - Ja, öde.
Min beredskap. En eventuell inbjudan avslås i kvävningskänsla.
Ett ögonblicks vår. Ljus som suddade ut.
En smärta så diffus att den inte gick att namnge med annat än livslång dysterhet.
Dra på sig de trånga byxorna. Knäppa skjortan högt i halsen. Låta knekten sätta på stövlarna. Ta käppen i hand och promenera ut bland kvinnorna.
Fritt val? - Nej, obönhörlighet.
Hon drabbas av sin givmildhet. Det växer i bröstet. Stämman skär i strimlor alla mina förväntningar.
Varför detta? - Inget annat är här.
Min förvåning är helt och hållet förställd.
Min förstämning är av lånad natur.
Min natur har uteblivit.
Om jag också hade läst en bok skulle jag sakna ord för den.
- Men var den då inte full av ord? Av vilka det står dig fritt att välja? En stil du kunde anta? Ett förlopp du kunde låta flöda? En mening du kunde överföra? Ett slut som du kunde dra efter dig så att du slapp skylta med ditt eget?
Allt sluts i detta ögonblick.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk