Modet gör mycket bristfälliga kalkyler

Det har gått en tid förbi, jag var trött, men jag följde den intensivt. Med henne har det varit upp och ner och nu sitter jag här som alltid mitt emellan tagande och givande, mellan sado och maso, mellan makt och vanan att inte härska, mellan -0,1 och 0,1, nämligen just precis på den plats där mina föräldrar satte mig för Gud vet hur många år sedan. Jag lyder i blint raseri. Det var där jag satt när hon fann mig, när jag såg henne. Jag föll den lilla bit, som återstod och hon såg sin möjlighet att utnyttja den fallne för sitt behov att avleda självdestruktiviteten. Ett föraktligt objekt, villigt att giva sig. Jag gav och jag gav och fann mig underligt nog tunnare och tunnare och hejdade mig inte förrän endast några få vattendroppar sipprade genom ådrorna och hjärtat sade att ska detta vara mitt vin, kan jag lika gärna lägga av.
Ignorans i förening med sentimental svaghet för underkastelse är den atmosfär som jag andats sedan födelsen. En hand, som dryper av sin egen lust och en annan, som isar av avsky, var det par, som ledde mig bort från torget in i självföraktets mörka rum, där jag fick sitta och dricka tårarna till den torra hårda skammen. Ljuset låg som de flyktiga bubblorna i ölglaset. Jag fångade det inte.
Givande kvinnor: ........................................, (mor)
Tagande kvinnor: ........................................, (far)
Således dags för en givande. Om jag inte skulle vänta till någon hygglig kombination dök upp från ingenstans, vänta förresten.
Vilket ont väcker de givande? Tomhetskänsla, vem är jag som inte kan återgälda, förakt, ignorans, elakhet, överlägsenhet,
Vilket ont väcker de tagande? En oändlig längtan, utsatthet, självförbrännande ångest,
Skulle jag inte säga något om det goda? Nej, jag har inga goda egenskaper, som kan lockas fram av den ena eller andra typen. Typen förresten.
Vad finner de givande? Något otacksamt.
Vad finner de tagande? Uppgivenhet.
Jag är min goda moders och min goda faders onda upp i dagen.
- Vad ser de när de ser mig?
- Sin egen undangömda smärta.
- Vad gör de då?
- Drar sig diskret undan.
- Vad gör jag?
- Sluter mig så att inte minsta droppe kan sippra ut. Jag svullnar till en bitter svamp.
- Kunde det komma något gott ur förhållandet?
- Ja, där fanns och där finns, precis som varje dag under vilken tid, vilket krig som helst, en oerhörd möjlighet till något helt annat, något stort, levande, livgivande, upptäckande och glädjespridande, med precis samma sannolikhet att tillbliva som kriget har att sluta innan det utkämpats efter sin tragiska bestämmelse.
- Kan jag göra något? Något annat än att kräva mitt?
- Kan hon göra något? Något annat än att kräva sitt?
- Såna frågor ska man inte svara på bitterhetsdrypande.
Hon ringer och frågar om jag har något hopp kvar.
- Nej.
- Ska jag lämna dig ifred?
- Ja, gör det.
Ljög jag?
- Jag har en dröm och längtan, vilka nog inte hör ihop med hoppet.
- Vart hör de?
- Till något bortom hoppet, tron och kärleken kanske.
- Kan man särskilja så?
- Gud är Gud och inget annat.
- Tror jag något om hennes liv?
- Nej, absolut inget.
- Hatar jag henne?
- Jag är full av hat, men hon är knappast objektet.
- Vem eller vad rör hatet?
- Tillkortakommandet.
- Älskar jag henne?
- Ja.
- Tror jag på henne?
- Nej.
- Är jag inte hjärtlös nu?
- Nej.
- Vill jag ha kvittens på min kärlek?
- Nej.
- Vad vill jag då?
- Ha rum för den.
- Är jag inte för anspråksfull?
- Kärleken är stor och skrymmande.
- Äger jag inte det rummet då?
- Det har egenheten att kräva delägande.
- På vilken grund hävdar jag min kärlek?
- Min själs och mitt väsens.
- Kan jag utveckla det?
- Nej.
- Hur kan jag nämna det jag inte kan tala om?
- Det blir jag tvungen till i de flesta sammanhang rörande det allra mesta. Jag måste tala,
att förklara och noga definiera tillhör inte ögonblicket, känslan och kärleken.
- Jag stoppar väl min njutningsdrift i hemliga lådan nu?
- Den brottas jag alltid med, synligt eller osynligt. Den kränker mina kärleksanspråk, men det är jag beredd att uthärda.
- Men likväl?
- Jag kan inte ta på mig hela hoppets börda. Hade K velat något, uttryckt sitt eget hopp, sin längtan, sin kärlek, hade jag kunnat svara annorlunda, men hon sa inget, efter sin vana.
- Är vana det rätta ordet?
- Tror det.
- Kan det inte vara hennes ärlighetskrav?
- Det kan ju ligga med ena foten i vanan i så fall.
- Förväntar jag mig att hon ska kräva mig?
- Jag vill bli tagen i anspråk.
- Jag har misslyckats många gånger. Stämmer inte det till en allvarligare eftertanke och självkritik?
- Dessa har jag odlat hela livet. Jag blir till sist i alla fall nödd att älska mig sådan jag är.
- I vems namn älskar jag.
- I Guds.
- Tänker jag på att Gud ser mig?
- Det är mitt enda hopp.
- Varför brister inte mitt tal av sorgen?
- Det är den som ger dess brist.
- Vad vill jag?
- Att hon ringer och säger att hon älskar mig och att hon vill fortsätta i sin kärleks heliga namn.
Den gossen kräver en hel del, sannerligen. Vad hon kräver vet jag inte, hon kräver inte, efter sin vana. Det är väl hennes stora brist. Demokratins stora bristsjukdom, vad man än brukar uttala för fördomar om kravmaskiner, dessa, den förhärskande ordningens mäktiga, underkastelseinstitutioner. Hon går med fackföreningsboken in i kärleken och får en lagom urvattnad dos. (Maskinen gick med på detta. Liberalerna har marscherat in i stavningsregistret, således. Ve dem!) Passar det mig att sitta här i ensamhet och gläfsa?
- Ensamheten är min plats och den har berett sig någorlunda komfortabelt för mig, skulle jag klaga?
- Klaga månde jag - i varje fall.
- Kommer jag att låta K vara ostörd?
- Ja. (Sade han efter lång tvekan.)
- Litar jag på att ångesten inte ska driva mig till förstörelse?
- Ångesten litar jag inte på, den har inte den naturen helt enkelt.
- Hur vågar jag svara?
- Modet gör mycket bristfälliga kalkyler. Det hinner inte ens smaka av hoppet.
Jag är inte mångfald. Jag är inte svårgenomskådad för någon annan än mig själv. Jag lägger fram min form, varsågod att gå ut i den. Kärleken, den är man aldrig någonsin värdig, den bara får man.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk