Munnen torkar

Ett vänligt levande ljud från radion, kanske är det en ko, kanske ett får, jag vet inte.
Människan lever trots allt vidare.
Man överväger att ge henne ansvar.
Gud vet för vad.
Ensamheten föder orden med ändan före. Där hänger och slänger de sedan med
huvudet i kläm.
Öronen växer.
Ögonen kisar.
Munnen torkar.
Demokratin förtvinar.
Man kan behöva försvara henne.
Blomsterflickan.
Sverige blir för varje dag ett allt vanligare land.

Jag är 52 år och 73 dar och har ingen aning om hur gammal jag känner mig, men skulle inte bli
förvånad om det var 72 år och 364 dar.
Jag beundrar inget och tror varken på världens undergång eller fortbestånd.
Skulle jag handla, verka, tänka eller bry mig om skulle det inte vara i annan tro än att Gud har
ombesörjt det hela.
Jag kan föreställa mig att jag samtalar med någon.
Särskilt på kvällar när jag ser på TV eller lyssnar på radion eller sitter i ett sammanhang där annat än
jag själv inträffar, får jag en mängd infall, som jag höll på att kalla tankar.
Om nödvändigheten kan jag ha olika meningar.
Särskilt av det som ägt rum, i synnerhet fina rum.
Man talar om samhället.
Jag tänker på det ibland.
Det är utom mig och kanske inom.
Till någon del.
Med förlusten av mig uppstår en liten uppfläkt sida.
Till någons förargelse.
Jag kan inte göra något åt det.
Inte så sällan har jag hört ordet klarhet.
Jag lyssnar på det nu och har inget emot det.
Jag kan tycka om det.
Så klart att man kunde skära skivor av det.
Och kanske lägga på mackan.
Och låta sig väl smaka.
Plötsligt har jag tänkt en tanke för mycket. Denna uppenbara brist på disciplin har jag mycket svårt
att finna mig i. Inte heller har jag märkt att tillrättavisande är verksamt. Så är det med det
karaktärslösa. Man kan inte finna sig.
Ibland brer jag ut mig över golvet eller marken jag står på eller vid. Jaha, där ligger jag,
säger jag, och betraktar vecken och ojämnheterna på ytan. Det skulle man kunna ha glädje av om
man bara kom på till vad, tänker jag, och samlar ihop mig för inget annat än att gå vidare i mina
banor, cirklar eller om det nu är på redan upptrampade vägar och i nötta vanor.
Hon är inte angelägen om att meddela sig. Hon har en vän. Hon har läst in delar av
nittonhundratalets litteratur. Hon är alltmer till åren kommen. Hon sjunger för sina barn. Eller hade
snarare gjort, ifall hon haft några. Hon besöker gamla bygder. Hon far genom dem, är nog bättre
sagt. Hon bildar åskådningsformer.
Han förverkligar trettio år gamla drömmar.
En annan sitter på samma stol sedan nästan lika länge.
Argumenterande för samma sak.
Jag försvinner i min egen hantering.
Jag var fem år för så där 47 år sedan.
Nyss flyttad till Lund.
Av längtan.
Det var snö.
Det var mörkt i trappan.
Det var ömsom varmt, ömsom kallt i kläderna.
Vissa dagar kunde händerna frysa osannolikt.
Avstånden var ofattbara.
En ändå inte särskilt gammal dam i svart och vrede.
Någon okänds mildhet.
Verkligen skrämmande verklighet bortom allt förstånd.
Om man skulle ta och lägga in något särskilt i det allmänna.
Bara för att se hur länge det bevarades.
Tar man sen upp det och finner det utvecklat till både arom och konsistens, på något
särskilt sätt ändå mer särskilt.
Ut och in i tidsformerna som sleven, som tar de första tagen i grytan. Ur röran det
åsyftade.
Undantaget det oväntade. En besvikelse eller en förtjusning.
Sällan finner man sorgen i maten.)
Annars är det tid för den.
Jag kan inte säga att jag hakar på.
Sörjt har jag gjort. Inte tillräckligt, snarare tvärt om, men som jag tror efter förmåga.
Det var löjligt sagt. Ty förmåga är ett för mig okänt begrepp. Liberalt, om du vill. Den romantiska
realistens käpphäst, som han tar i svansen och dänger i huvudet på mig. Jag har inte ens vett att
skrika. Sorgen har haft en tid i mig och vad en gång satt sin fot i tiden släpps inte ut. Hur man nu än
lägger tiden bakom sig.
Tack vare sin känsla för symmetri placerar hon sig hellre i tidens utkant än mitt i.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk