Någon hade varit där

Någon hade varit där, han kände det på doften. En ganska ljus och mild doft som inte satte sig i halsen. Inte manligt aggressiv, tänkte han och kunde inte avhålla sig från att fråga sig varför manlig doft ofta var så påträngande som nästan ingen kvinnlig. Han kände sig tvungen att vidgå det faktum att han då och då stöts av en kvinnlig doft som omedelbart punkterat adrenalinreserven. Nu ville han emellertid tro att det var doften av en kvinna. En osedd kvinna väckte hos honom ofelbart föreställningen om en som han gärna skulle vilja se och vara med. De gånger verkligheten tilläts delta, visade det sig hur sällan något sådant inträffade. Inte alltför sällan, men det var dock så att på en kvinna som väckte något av alla hans intressen gick det säkert tio som inte kom i närheten av något intressant. Hur rimlig var en sådan tanke och hur rimlig en sådan belägenhet? Även när han tog hänsyn till att han inte utgjorde mer än ett exempel fann han något skevt i föreställningen, vilken han kände sig tvungen att någon gång undersöka med kritiskt anslag. Just nu fick det vara. Han gick upp en våning. Ingen där. Och ännu en, det var väl dit han skulle, han lärde sig aldrig, sökte bland namnen och ringde på. Nora öppnade och han konstaterade att doften inte var hennes. Pliktskyldigt gav han efter för den kram som hon reflexmässigt beräknande tilltvang sig. Han kunde inte plocka något ur den beredskap han försatts i genom inbillningen om kvinnan som just uppfyllt honom. Så trodde han. Då. (Han visste förstås att något hängde fullt synligt och var påbjudet att komma i bruk.)
Någon dör. Säger man. Det känns så. Du kan inte längre träffa denna någon. Och så vidare tills minnet slocknat. Men. Är det inte i själva verket någon annan som dör. Någon som skulle vara du. Det är alltid du som dör när det sägs att någon annan dör.
När han umgåtts med frågan så länge att han tyckte att han kunde avkräva sig ett svar, fann han sig inte bara återförd till startpunkten som igångsatt det hela, utan till den ursprungliga osäkerhet som är varje nyfödds sak. Frågan om att komma vidare blev nu en fråga om existensens oeftergivliga villkor. Han hade med relativ öppenhet odlat en försiktig nyfikenhet, tills han nu, månader senare, tyckte sig kliva omkring på en nyplöjd leråker utan att kunna bestämma sig åt vilket håll han skulle gå för att komma undan
Någon har gjort det
Tankarna går till denna någon
Någon hade knappast mig i tankarna
Vad tänkte någon egentligen
Jag minns de sista piruetterna
Ledan lättheten ändå så långt från lagom
Naturligt
Nobelpristagarna började jag väl sluta intressera mig för någonstans vid White. Jag minns inte vilket år det var och jag tänker inte ta reda på det heller. Ingen skugga över White som varit med mig sedan första mötet. Om det skedde före eller efter priset vet jag inte. Strax före är vad jag tror och det har jag en förutseende antikvariatsinnehavare att tacka för. Har man slutat intressera sig, så har man antagligen det, även om jag skulle kunna komma på saker som börjat intressera mig för, efter att jag en gång slutat, Chopin, till exempel. Jag antar att den sorts tävlingar, som Nobelpriset hör till, mest intresserar unga. Paradoxalt nog utses vinnarna av en samling gamla män. Ska man dra en slutsats ur denna antagligen inte helt oavsiktliga omständighet, får det väl bli den att de utvalda domarna egentligen inte är särskilt intresserade heller. I alla fall inte av något annat än sitt rykte och eftermäle bland de unga. För min del kan denna procedur och process gärna bestå och fortgå evärdligen. Det eventuellt löjliga i den får systerligt delas mellan de på olika sätt och plan deltagande. Som jag redan sa då Dylan fick priset så var den enda och naturliga efterföljaren Gud. När Akademin inte lyssnade på det örat återstår inget annat än att förlåta och glömma. Eller i vilken ordning man nu vill utföra det outförbara. På tal om Nobelpris håller jag på att avsluta Zadie Smith. Ju närmare slutet jag kommer desto rättare tycker jag att det är. Att avsluta alltså, för den som eventuellt undrar. Jag har nyfiket lyssnat på hennes prat formulerat just före tandraden. Ibland kan det faktiskt låta som strax efter. Men. Vad var det jag nu skulle säga? Vem bryr sig?
Nej. Här är den rätta och nödvändiga platsen för ett rejält nej. Jag vet inte vad jag gör. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner inte, förstår inte, vet inte konsekvenserna av vad jag gör eller kommer att göra. Jag är inte nöjd. Det är inte tillfredsställande. Men, det händer likväl att jag drar en smula njutning av själva verket, i själva verket, av verksamheten, av det jag gör. Kan man väl säga. Jag både önskar och önskar inte att det redan var gjort. Med den lilla reservationen att hur skulle jag då kunna förvåna mig.
Näktergalen, dock, den lät och fyllde trakten med sin fräcka blyghet
Till nationalismens lov upphov han en liten visa på kyrktrappan i Enskede
Nej, nej, det var inte herr näktergalen. Han hade sitt revir under ljudlig uppsikt, inbjudande ett eller annat fruntimmer, inget annat

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk