När man faller söker man något mjukt

Då är det väl så då, att den som inte blir omhändertagen av sina föräldrar tar hand om dom. Min första fråga till henne var: Vill du ha en far? Hennes svar: Det har jag redan, lugnade mig. Så underligt sedan att hon uppträdde så dotterligt och tonårigt sturig och vrång. Jag föll för hennes barnsliga omedelbarhet, jag stupade på hennes barnsliga och tonåriga oansvarighet. Kunde jag då inte vara hennes far? Är jag oskyldig? Behövde jag ytterligare ett barn? Måste jag få min pappighet bekräftad? Är fadersdräkten min enda härskarkappa? Och för övrigt, tar inte jag i ännu högre grad hand om mina föräldrar, de ger mig dåligt samvete genom sina blotta uppenbarelser? Eller, jag har frigjort mig, men inte de. De lärde sig aldrig förstå sonen, de tog avstånd, de längtar, men når inte, därav de vädjande, mors, de kalla, fars, ögonen. Mina ögon flackar, ty vad skulle jag kunna stå för. Etc. etc. Hade det då inte kunnat gå att göra något? Passar inte hennes dotterlighet mig? Passar inte fadersrollen mig? Dög jag inte som far, dög inte hon som dotter? Kan jag sätta fingret på den kritiska omöjlighetspunkten? Är det fråga om en punkt eller kanske ett undanglidande, olösligt stråk i vätskan? Hon hade kunnat förlänga
förhållandet genom att inte visa upp min faders absoluta nej, genom att vara eftergivlig som min mor. Hade det varit bra, hade det verkat gynnsamt på vår personlighetsdaning? Finns det någon ände på mina begär, skulle jag inte krävt henne på sista blodsdroppen om hon givit mig den näst sista?
Kan jag ta ett nej någonsin? Kan jag lida nederlag? Kan jag misslyckas? Kan jag finna mig i att inte vara beskyddad till tänderna och upp över öronen? Kan jag tåla en tillrättavisning, att bli fostrad, att bli näpst, en den allra minsta knäppning på den allra yttersta nästippen? Jo, jo, jo. Nej, nej, nej. Så? Hon var alltså till sist heroisk, villig att uthärda och lära och älska intill döden? Frågan ställer sig här men den gör sig kanske inte riktigt så bra som den tycks tro. Förutsättningen som ligger outtalad är att ett förhållande mellan man och kvinna är något gott i sig. Det tillhör tron och Guds sakrament och dem tänker jag inte tafsa på.
- Varför hamnar man lätt i sängen?
- När man faller söker man något mjukt.
- De flest fall är således medvetna?
- Ja.
- Och vad skulle vi i sängen att göra?
- Testa Gud.
- Var det allt?
Och likväl, det är detta goda i sig jag inte accepterat. Det att Gud visar sig oförutsett och glimtvis, knappt skönjbart.
Närmre Gud kommer man aldrig.
I elektriska stolen är man ingenting annat än människa.
De som arrangerar döden är allt annat än människor.
Sen kan du säga vad du vill.
Människan rymmer också människans omöjlighet.
I människan bor omänniskan.
När omänniskan är ute och går får man allt passa sig.
Boed Ellen hyste ingen kärlek. Men veck på byxorna. Efter mycket sittande och inget tänkande. Några öl tar man sig och stryker sig över pannan då och då, sedan man skjutit mössan bakåt. Flämt. Djävla liv. Det är här vi gör det. Vi. Gör. Det.
Allt som givits ord borde passa sig. Ett ord blir man lätt av med. I dessa tider. Och i förriga tider. Man bör stoppa ner sitt ord i byrålådan och stänga väl om det. Sedan kan man gå och vissla. Ingen ska veta vad man heter. Bara respektfullt ana.
Läste DN:s kulturdel. En nedskriven diktsamling och en sågad roman. Vem ska skriva, vem ska läsa? Det går en skälvning genom medvetandet. Ve den som inte har något fast att hålla i. Kan man klandra kritikern? Vem ska söka frågorna i vad som skrivs om inte hon eller han? Och om där inga finns? Det kan jag bara inte tro. Vems trivialiteter smäller högst? En knappt distribuerad poets eller en bästsäljande nyckelromanförfattares. Varför skulle just litteraturens överflöd hämmas? Som om en strypning där skulle ta livet ur tidens onda. Att vara kritiker idag kan inte vara den lätta uppgift, som kritikern gjort till sin.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk