Och så hennes köttsliga syster

Jag kan glädja mig åt att ha glömt samtliga uppslag jag haft sedan jag senast satt här. Alltså, denna kula är ny och avlad i samma stund som den ser dagens ljus. Ser? Dagens? Ljus? Etc.… Kan jag komma närmre min tid? Kan tiden beröra mig mer omedelbart? Vad ska jag mer räkna till tiden än det som jag hör från den? Ser av den? Den, tiden, varken syns eller hörs. Jag ser det jag skriver och knappt det. Jag hör att jag skriver, just när jag gör det och hör när jag inte gör det, suset från den just förbigångna tiden eller nåt. Dagligen tänker jag att det är hög tid att redovisa mina intryck för det första, och för det andra: Skapa intryck av det jag har för ögonen. Det är, om något, min plikt gentemot skapelsen. Och ändå inte riktigt så. Hörde igår en dikt av en samtida fransk poet. Jag är säker på att den var min, men nu således också hans. Allmängods alltså. En tidstypisk dikt. Ett genrestycke. Jag kände mig något mindre utslängd i gröngräset där kon faktiskt låg idisslande. Utslängd, förresten? Vem skulle ens komma på tanken att slänga ut mig? Jag? Ja. Eller min kropp, om jag kan tänka mig den som kropp, vilket kanske inte har någon betydelse för den. Snarare skulle jag vilja slänga ut den, och då var det väl den som låg/stod där intill (inte alltför nära) kon, fast det syntes mig som om det var jag, vilket misstag syns mig, så här i efterhand, begripligt.
Vilken överraskande betydelse har inte ett steg eller en den minsta tänkbara tidsförskjutning. Jag minns och jag har glömt ryms i samma mening. Men minnet är för alltid borta, glömskan slipper jag aldrig. Hon, den nitiska, men principlösa städkäringen släpper mig inte med blicken. Och skulle jag komma med påfundet att vädja till henne, står hon där stelt blängande som om jag inte funnes. Hon väljer och vrakar efter eget skön. Åt mig lämnar hon vad hon anser betydelselöst och där möts vi plötsligt i oväntad gemenskap. Jag ryser. Hon fnyser.
Så alldeles övergiven av minnet är jag inte. Se här till exempel: I vattnet ligger berget utsträckt i hela sin ålder. Fåror av bokstammar, färg av vissnat löv. En tidlös talan förs av denna skepnad, som uppenbarar sig en dag om året för den som råkar ha vägen förbi, blott med den skillnad som ålderns rätt ger åt var och en av Gud skapad. Jag lyssnar ett andäktigt ögonblick och det är tillräckligt. Detta lever, alltså är jag.
Att med oljan ge illusionen av akvarell. Att vice versa. Att utan pensel ge drag av pensel. Att i visans form bekläda en sommarflyktig flicka. Att av ord forma språket. Att i tystnad gjuta tårar. Att i nödens yttersta njuta livsfrukten.
Där står jag. Det måste vara min spegelbild. Ingen annan är tillstädes. Far i långvården. Mor i annat. Och övriga tänkbara i graven. En viss likhet. Men jag kan inte kännas vid denna kropp. Hur jag än betvivlar min egentliga existens, kan jag inte se dess ersättning i denna form. Om det vore en avlägsen släkting, typ min bror, så okej, men jag, nej. Finns jag således?
Ett minne garanterar knappast mitt varande. Detta minne är för övrigt inte mitt, ty vad kan jag äga annat än ögonblicket, om ens det? Och om jag så kunde leda allt annats existens i bevis, desto osannolikare existerar jag, ty, en stor mängd leder bara tanken till dess gräns, och vem skulle stå utanför mer troligt än jag? Ingen, efter vad jag kan uppskatta. Vilket för övrigt också gäller tanken på att jag verkligen finns till. Mitt liv ligger betydligt under existensnivå. Alltså och äntligen finns jag inte.
- Om jag kunde glädja mig åt det åtminstone.
Kunde jag inte ge mig fan på att den havande unga skulle puta ut sin mage just här.
Och så hennes köttsliga syster.
Ett rop av oförställd glädje.
Vem är jag att avgöra graden av förställning. Jag ett stycke oförlöst natur.
Gud, slipper jag nu, det är kväll och som vanligt är jag plågad och trött. Jaså, dessa ting går ej för skäl, nej, min själ anade jag inte det. Jag sprang, jagad av oro, jag vandrade i tankar på nederlagen, jag log till sist av den smula lindring som vägen gett. Nu har jag tillryggalagt den. Bakom mig borde det vara som likväl ligger framför. Vägen är gången men den sträcker sig i full längd oberörd av min vända. En väg utan ände, utan mål, utan mening. Ett hoprafsat stycke stumpar som jag valt som mitt lidandes väg. Vem skulle kunna finna mig där? Vad skulle jag där kunna finna. Söktes jag, sökte jag?

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk