Om de ändå hade, tänkte jag

Jag slår upp den ena boken efter den andra, för att inte förgås av sorg över de glömda berättelserna. Jag flätar ihop meningar från skilda tider med varandra. Jag tänker att med den piskan ska jag nog få samtiden att ta reson. Man tittar förvånat på mig innan jag ens hunnit ta till orda. Lika förvånat tittar jag tillbaka, som om jag just vaknat och alldeles glömt min dröm. Det var nog ingen dröm, bara känslan av att något stort ägt rum. Min obetydlighet glider ner i minsta spricka, historiens eller nuets, den gör ingen skillnad.
Att bara stoppa minsta smula i munnen är att göra sig delaktig i en ofattbar process.
Proust drog för gardinerna för att inte flimret utanför skulle skingra det inre ljusets koncentration. Skrattande kunde han ostörd breda ut sig mellan parentestecknen, ett par extra gardiner, för säkerhets skull. Han skrev i tystnad och åstadkom tystnad. Så mycket han välsignat oss från.
Goethe går också lös i Belgrad.
Man har vänner flerstädes.
Någon läste i radion. Jag tänkte då jag först hörde utan att veta att bara en poet vågar läsa med sådan inlevelse. Språket var så svenskt som psalmskt. Men fel hade jag, det var en skådis, det var Nelly Sachs. I översättningen firar språket en dubbel triumf. Man får leta tills man hittar det och när man funnit det står det där så väldigt att man inte vågat använda det i inhemskt sammanhang. Hurra för all den utländska litteraturen, som givit oss så mycket, när den släppts innanför dörren.
Himlen fäller sitt mjäll och dess mörka botten visar sig. Jag längtar bort om så bara på resa i mitt innersta, där det ska bullas upp med kängorna på.
Mor ringde i vrede över kvinnorna. Jag kunde ha hållit med, men modererade.
Tiderna har väl inte varit så goda någonsin, sa jag.
Om de ändå hade, tänkte jag.
Mor tyckte att man kunde få ha sin åsikt utan att därför anklagas.
Anklagas för vad, tänkte jag, men en åsikt är ju dock ett övergrepp.
Att hysa den gör medbrottslighet.
Gärna kunde jag stå för både det ena och det andra brottet.
Mor tyckte att hon pratat mycket.
I tystnaden märker man inte hur lätt orden förflyktigas.
Eller, ett enda ord kan svälla upp så att det tränger ut också en själv.
Man slår pannan mot ordväggen, men ordet öppnar inte.
Inte förrän man utmattad glömt det, går språkridån upp och ljuset faller åter så att man alldeles bländas och en varm ström flyter ut strupen. Man talar.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk