Om ska man höra

Om ska man höra för att göda glömskan. Olle hade inte precis gåbortskorna på sig när han kom insläpande gatsörjan. Tur för honom kanske, otur för oss. In skulle han emellertid och jag bad honom försiktigt att ta av sig om fötterna. Han tittade förebrående på mig. Det kunde ju betyda litet vad som helst. Jag svalde och log. Vet inte vad han gjorde bakom sin egen rygg. Omni gick till köket och ordnade med något att äta till kaffet. Vi gick in i vardagsrummet och han satte oss i en av skinnsofforna. Som jag ville känna mig fri satte jag mig i snurrfåtöljen och vred mig några kvartsvarv fram och tillbaka. Vad skulle vi nu prata om. Politik var ingen god idé. Inte heller litteratur. Vad som fanns av andra dagliga trivialiteter kom jag inte på, då jag räddades av Olle, som brände av att han skulle skiljas. Jaha, det var ju alltid något. Oväntat också. Jag trodde inte han hörde till typen, därför att jag så självklart tagit honom för den livstidsgifte. Henne också. Men nu gick det ju inte att se vad hon tänkte om saken. Vilken roll hon spelat kanske skulle framgå av det följande. ”Det var som fan”, kom det ur mig. Vad säger man egentligen? Det lät som ett erkännande av mitt förmodande om honom som den gifte. Han berättade väldigt generöst om deras liv, måste jag tillstå. I korta drag, men fylligt ändå. Försökte se henne framför mig. Bilden som jag frammanade la inget ytterligare till hans flöde. Han verkade verkligen befriad, och frispråkig långt över min förväntan. Jag tänkte på deras barn som kanske inte var i den mest kritiska åldern. Vilken det var visste jag inte, visade det sig när jag närmare tänkte efter. Alla sekunder är kritiska ögonblick i ens tillvaro. Det var en av grundpelarna i mitt förhållningssätt till livets villkor. Ingen som jag däremot lutade mig mot i största tillit. Svårt att säga, avfärdade jag den inbjudande parentesen. Jag lyssnade vidare med måttligt intresse och snart var det framdukat efter husets förmåga. Av någon anledning hade Omni bestämt sig för att inte delta i sittningen. Hon hade väl hört vad som avhandlades och avfärdat det som alltför väntat för att höra det ältas. Att hon inte var så begeistrad i Olle kunde jag förstå, trots att jag själv fann det intressant att ta del av utsikten från hans plats i hierarkin .
Om man skulle råka göra, tänka, känna eller hur man nu uttrycker det, då kan det hända att någon hakar upp sig på det lilla råka. Där står man plötsligt som det lilla viljelösa fånet som drabbas av livet utan att ha viljan som naturlig och självklar ledare. Hånet, flinet, orden sjunger i det stackars viljelösa huvudet och man är avväpnad för lång tid. Du ville det, säger skarprättaren, och man går till domen över sig själv. I ens skor står hycklaren, illgärningsgöraren, den ansvarslösa samhällsförbundsbrytaren och vristerna känns vika under tyngden. För att hålla balansen går man iväg med svansen pendlande mellan benen. Skammen syns kröka ryggen, man känner sin framtid tömmas på mening. Vart skulle man ha strävat? Var detta det enda? Hur kunde jag vara så tanklös, ovetande, dum och tom? Vad var det som fyllde mitt hjärta? Jag går inte svarslös. Jag rör mig inte ur fläcken. Jag ruvar på nya dåd.
Osökt kom han att tänka på drivkraften som fört Thomas Manns författarskap ända till slutet. Ge den namn vill han inte
Ovillig att röja
Osynliggjorda hävdar de sin rätt att vara och höras i alla fall
Men vem lyssnar
Jo, den för evigt längtande
Denna längtan går inte ur
Inte ens den mest urblåsta
O att du ska finnas
O du är så fin
O, finns för min skull

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk