Överhöljd

Ja, naturligtvis har jag sett. Det stod där. Ett kort meddelande. Tre eller fyra ord. Ett påstående som blåste upp sig till en fråga. Nej förresten, som bara stod där monumentariskt stenslugt tigande, tvingande avläsningen till oupphörligt frågande. Och likväl, endast klart utsägande sitt och inget annat.
Sen. Jag ska göra det sen. Sen kommer det att inträffa. Sen, om du bara väntar tillräckligt länge.
Av längtan.
1943 i november, typ.
I orostiden.4
Kallt stål klyver Östersjöns smältvatten.
Dovt muller stiger ur horisonten.
Lemmar huller om buller.
Den lillas skrik har tystnat.
Berusning. Nej, vad gör jag?
År läggs på år.
Alla dessa saker, tillhörigheter, intimiteter, spår, doftsamlande nötta ytor.
Av längtan.
Hon försökte tillhöra. Hon uttalade. Hon lät en tår hejdas i sitt lopp. Hon kunde inget annat än den gamla vanliga läxan. Hon stod skön i förruttnelsen.
Se mig, åtminstone nu, här, för en gångs skull bara, eller hellre nu i evighet, bara mig, jag, vi, oss, hela familjen, nu, nu, här, här, för alltid, jag ber, jag besvärjer, jag utber, jag avsvärjer, jag kräver, jag…
Ett komplement till vad då? Den andra halvan? För att slutligen fullbordas? För att inte tillmätas för stor betydelse? Du vill inte säga för mycket. Hellre för litet. Helst inget, men ändå. Du vill kanske vara på den säkra sidan? Du reser en mur med dessa klena ord. Jag ska inte kunna se dig i all din nakenhet. Din slitna dress. Ditt sjabbiga skjul. Du slår ner en bopåle. Mitt framför näsan på mig. Du tror att du kan hindra min framfart. Du vädjar till min diskretion. Någon liten uppfostran ska väl ändå rymmas i mitt urblåsta skal. Du vill inte dras ner i djupet. Du lägger ytterligare en skrift till handlingarna. Du stoppar ner verktyget i lådan av de onämnbara. Du kompletterar listan. Du har ordning på tillvaron.
Och hur jag avundas dig!
Men hur ska jag med min storfot kunna röra mig i din värld utan att allt förtrampa?
Och hur ska jag kunna komma dig när, utan att du förjagar mig med din indunstade lusts ångor?
Men hur ska jag kunna bära min gåva till dig, utan att du skickar dina bestar på mig redan vid grinden?
Och hur ska jag kunna betrakta din skönhet, utan att fläcka den med min misstros blickar?
Men hur ska jag kunna öppna munnen för mina enstaka ord, utan att du ska känna dig överhöljd av mitt strunt?
Och hur ska jag kunna klä av mig inför dig, utan att fresta dig att skjuta pilen din rakt i hjärtat.
Men varför ska för alltid denna spännvidd vara klyftan mellan dig och mig?
O hur jag avgrundshisnar vid blotta anblicken!

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk