På tal om det onda

Såsom i en spegel. Dramatiken, också den filmiska, hade för min del sin största betydelse i de tidiga tonåren. Romankonsten hade sin mellan 20 och 35 och poesins betydelse är i ständigt växande, långsamt och från obetydlig nivå. Poesin har förmågan att öppna annars osynliga stigar och låta ana rum till outsägbara betydelser och för ett ögonblick bringa en i tillstånd av översinnlighet. När orden tystnat växer stigarna igen, sluts rummen och du står åter i din eget kända ensamhet. Man bör lovsjunga den som gav sken av sällskap. Ty, av all bitterhet smakar ensamheten bittrast. Visserligen är den odelbar men den kan likväl erfaras i samklang.
Lusten att skriva kommer inte minst ur driften att skriva någon något på näsan. Sin förträfflighet kan man inte nog framhålla och den är också egenskapen, vars underhåll lättast försummas av omgivningen, som dock är generös nog att ge snart sagt vilken inbillning som helst lyskraft bara den själv tror sig få del av ljuset.
Man känner dessvärre lättast igen sig i haveristen om vilken man är beredd att skriva romaner för att därigenom hålla honom på tillräckligt håll från självuppfattningen eller ännu hellre från de förmodade kritikernas upphöjda näsor.
Under det skrivna finns alltid ett hav av oskrivna blad.
Lycka och fasa.
De betydande skapar inte nytt, men gör rent hus och tvingar därmed epigoner och andra efterkommande att öppna nya rum, röja nya fält och bana nya vägar för att få syn på det nya, för att få tag på det och få rum med det. Du vill ha exempel: Bach sopade rent i barockens salar, Mozart i klassicismens. Vem jag ska nämna i romantikens skuggiga skog är jag naturligtvis mindre säker på. Wagner står i sin egen skugga, men vem utav romantikerna gör inte det vid närmare efterhörande, eller ska jag dra till med Tjajkovskij?
Schönberg kröner visserligen romantiken men tonar som ingen annan fram i nya skalor, vilket diskvalificerar honom för en plats bland romantikerna, han tillhör den evigt nya, eller kanske hellre den ständigt återkommande realismen.
Ha, där gjorde jag det lätt för mig när jag började med musiken, för invändningar gör jag mig hur som helst döv, nu till litteraturen: (jag ska väl inte gärna börja med min egen död?) vad gör väl Cervantes eller Shakespeare annat än rent hus åt sin tid, bland klassicisterna får jag det svårare, men drar till med Goethe så täpper jag i alla fall igen munnen på någon och då skulle vi åter vara inne i romantiken. Jag säger Dostojevskij.
Ja, jag hör kvirrandet, men bryr mig inte, den verkligt delikata litteraturfrågan ställs inte förrän med Kafka, Proust och Joyce och då har jag finkänsligt nog utelämnat poeterna och latinarna. Efter dessa kan det aldrig bli tal om annat än epigoneri, hur isolerade, hur stillastående och hur litet efterföljansvärda de än kan tyckas. Litteraturen är mer än någon annan konstart dömd att söka i spillrorna.
I George Bernard Shaws arbetsrum intog förutom skrivmaskinen också andra skrivdon, dagens mediciner, en termometer, ett väckarur, en bordslampa och en telefon centrala platser. För att hämma verksamhetens omedelbara räckvidd vilade den på en fyrvikt filt. Och var vill jag placera honom? Han flyter omkring i realismens träskvatten. Han är inte inhyst i något rum, han öppnar inte eget och han hoppas inte heller på något, trygg i sin onda tillvaro. Att han alls nämns här är bara tillfällighetens gåva, som du kan ta emot eller avvisa efter behag.
På tal om det onda minns jag min morfars plötsligt uppblossande ondska, dock inget sådant från farfar, som dock lär ha utspytt åtskilligt i yngre år, och tänkte mig den som gången med den hämsko som trätts på av ålderdomen och vare sig den nu satts på vänster eller höger fot tvingade fram ett för honom själv frånstötande linkande. Varför farfar skulle försonat sig, kan jag inte nu utspekulera. Själv går jag mer i morfars ojämna fotsteg än i farfars. Vägen är inte vald av mig. Kanske går mor bakom och puttar.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk