Peu à peu

Steg upp klockan fem. Gick en runda på åsen. Såg harar och tofsvipor. Med kikaren kom vipan tio gånger närmre. Hade den så kommit på armslängds avstånd hade jag ändå inte kunnat fånga den. Och hur smakar vipa? Ripa? Vad tänkte jag på? Att börja varje morgon så. Att det inte blir något kvar efter ett slaget djur efter en natt.
Innan jag kom hem hann jag tänka att hennes svek kom tidigt och eftertryckligt. Alltsedan dess är det mer fråga om slentrianmässigt beroende. Skulle man inte acceptera ideologisk hemsökelse i kärleken fick man skönt förtrösta på Gud. Guds prövning är inget enkelt spel.
Allt skulle skrivas i guld.
Att man kan älta sitt tillkortakommande sitt hela liv. Man kommer visserligen ur fläcken, man förnimmer svagt sina erfarenheter, men står där likväl stum. Om man kunde fly in i en historia skulle man göra det. Man kan dock se historien som grannens gröna åker utan att kunna närma sig den med ett steg. Man formulerar en tvåordig mening.

Man formulerar sig knappt. Man får ett ord i munnen. Fåordigt avbördar man sig.
Varje uppseendeväckande gest är en roman. En dikt är det i eoner återhållna livet. Det är det levandes smala lycka att det blir till dikter.
Man vill bli rättad på ett mycket speciellt sätt.
Man finner ordet och växlar det genast mot sin föreställning om plikten.
Dagsverket att roa sina medmänniskor.
Den utvecklade religionen står i ett ord.
Sök vildmannen i dig, sade Bly. Gå lika gärna ner dig i urslemmet och stick inte vidare upp ditt tryne. Känn din historia och dö skamsen. Lär dig förnedringens uppenbarelser på det att du måtte kunna briljera med din bildning.
När dikten blivit till prosa har den nått sin fulländning. Den slutar där.
När prosan går över i poesi frigör den sig från verklighetens dragningskraft. Den vanmäktigas läppar skälver.
Det finns trots allt tillkortakommanden och tillkortakommanden.
Jag tänkte på Hermann Broch.
Det ringde. Det mullrar i mig.
Jag skulle - om möjligheten gavs - leva om mitt liv fast värre.
Man kan knappast säga att jag övar mig i godhet.
Vad antiken kände meddelade den korthugget, men tillräckligt.
Vi gör om historien i jakten efter vällust.
Haren springer, det är svårt att inte följa den med blicken.
De pendlar mellan besvikelse och likgiltighet. Jag ger mig inte förrän de föraktar.
Också jag behöver ett hem nämligen.
I något förälskar man sig obotligt. Det kan räcka med sitt onda samvete.
Man söker utan att finna något att sörja, då brakar det löst.
Tigandet tjänar blott illusionen. Den är således nödvändig.
Man drar sig inte ur inbördeskriget i sitt inre utan förlusten av sig själv och stannar man kvar gör man förlusten i alla fall om än peu à peu.
Eftertanken behöver inget särskilt rum.
Man ser så mycket utan att ingripa att man måste förvånas över de handlingar man tycks finna värda att visas upp.
Så litet upprördhet visar man att minsta småsak kan få bägaren att rinna över.
Jag kommer aldrig att nöja mig!
Jag väljer inte i första hand ord utan plats.
När jag dragit mig undan är jag mycket nära.
Där går en gräns, säger jag, den måste jag över, inte för att det som finns på andra sidan intresserar mig särskilt, det gäller bara gränsen.
Man ska inte överskatta svenskens sanningslidelse, han har bara bytt ut heder mot trevnad.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk