- Profiterar du något på denna verksamhet?

Ett sökande efter nya begrepp, begrepp som ger en stunds tag i samtiden, som låter forma någorlunda fasta fundament på historiens gungfly, som ger blicken fri sikt längre än dit näsan räcker, det är det, ständigt denna jakt med oföränderligt osäkra utsikter till jaktlycka.
Begreppen kan stå för sig själva, omedelbart lysa upp på platsen så att säga, men mestadels ligger de inbakade i bilder eller långa haranger och låter sig först långsamt bidra till orienteringen. Om ens det.
Skulle Einstein finna vår tid upplyst av hans begreppsbildning?
Och vem vet sig gå med hans klarlägganden i handen?
Vem vet sig värna om annat än sitt egna vetande?
Jag är helt säker på att denna omständliga inledning var istället för något helt annat, som föll bort på vägen mellan köket och skrivkammaren. Ska jag söka, ska jag sakna, ska jag sörja?
Jag betraktar det som en säker poäng att inte förvalta tankens irrande utanför det, som råkar falla ner på tangenterna.
- Kan du motivera?
- I den oerhörda mängden intryck och infall eller i andra handen, det säregna ältandet, ska jag inte medvetet välja för att framhålla värde eller beständighet, det är då inte troligt att något skulle slippa igenom. Det väsentliga, det för mig väsentliga, vare sig jag uppskattar det eller inte, överlever förmodligen glömskans idoga verksamhet och hamnar således här förr eller senare.
- Profiterar du något på denna verksamhet?
- Ekonomiskt inget. Tiden som hinner flyta förbi är avsevärd. Som byggnadsverk kan jag inte njuta mer av det än jag gör av vilket annat fuskbygge som helst. Som stöd för minnet bär det inte alls, snarare motsatsen, skrivet är lika med glömt. Estetiskt är det lika uppseendeväckande som den mest förgyllda barock och lika fattigt på rent ljus. Moraliskt kan det möjligen hålla mig i kragen för en stund, men när det släpper taget faller jag berövad. Njutningen i detta utstuderade självsmek har egentligen aldrig infunnit sig. Skulle där finnas något vårdande av självmedlidandet är jag omedveten därom. Återstår då likväl till sist värdet av den visserligen krampaktiga och långsökta, men ändå verkligt egna samhälleligheten. Utan den inget.
- När är då inget att föredra?
- Oftast kanske. Jag lever som allt levande omedveten om drivkraften.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk