Så ostridigt mäktigt

För jag kan väl inte hävda mitt misstroende mot döden eller dödandet, mot svälten och orättvisan, mot den allmänna skändligheten i tillvaron för att mot detta sätta min förkärlek för det goda och vänliga, för det välmenande och skolmässigt uppfostrande och uppfordrande, vare sig jag nu talade om konst eller politik, vetenskap eller tro. Konsten har ingen uppgift, uppdragsgivaren kan ge konstnären en. Publiken är i varje ögonblick, också då den applåderar som värst eller lyser med sin frånvaro, en chimär, oanvändbar till annat än att slå blå dunster i motståndarens ögon, vilket i sin tur förutsätter dennes beredvillighet att bli bedragen. Bakom konstverket står konstnären, framför står du. Din upplevelse kan delas av den förre och av en tredje, ingetdera fallet är det bättre eller sannare.
Mitt minne av Munch efter senaste besöket i Oslo är den uppmärksamhet jag gav honom sökande i andan av ett citat, som jag ältade, från, som jag trodde, Cézanne, men som det senare visade sig, tagits från Matisse, vilket handlade om förhållanden, mer kom jag inte ihåg från min tjuvläsning på försäljningsstället på Museet for samtidskunst.
Uppenbarade då mitt lugna och samtidigt påbjudna sätt att betrakta hans bilder något nytt, något som jag inte lagt märke till förut, en gemenskap, en erfarenhet utöver den att stå där i just den sinnesförfattningen? Jag la märke till en återkommande form på spegelbilden av månen eller solen i vattnet, sökande efter dess eventuella symboliska innebörd. Precis detsamma gjorde jag förra gången. Han förföll mig mer bekant, mindre exklusiv om man vill, mer vet jag inte. Hans person eller syftet med hans konst kommer jag inte att söka, nu heller, det låg närmre till hands förra gången.
Syftet hör möjligen mer till tiden och förbleknar liksom känslominnen. Romantikens programmatiska verk röjer något som liknar ett syfte, vilket möjligen stör, detta trängs dock strax undan av den självupplevelse de lägger i dagen. Där kan man hisna, avundas.
Jag tänker inte döma någon historia med min tids mått.
Min tid, är den mig dyrbar…
Vetenskapen gnager sig mot ett uttalande. Också den får sin betydelse bäst belyst i poesin. Ha, skiljer jag nu ut poesin från konsten, ger jag den en särskild plats, en tribun bland tribuner? Ska den ha sin egen tribunal? Så tycks det. Ty ordet var i början och står som allt medvetandes överhöghet. (Naïv, så oändligt skön! Berwald.) Och därför ska det prövas för sig. Vetenskapen gör anspråk på att stå fri från konsten, från politiken, från tron och begären. Bara poesin vågar ge den gestalt av blint pojklynne, av äregirighetens
blodtörstiga svärd, av maktens förföljelsemaniska trångsyn, av trosfattigdomens fåfängt utsträckta hand och av det konstnärliga tillkortakommandets yviga gest.
Exempel, gosse!
Nä!
Skulle jag inte bland de beskäftiga framhålla politikens utövare och tjänare som de främsta? Någon främsta plats vill jag inte ge dem, inte ens för att ställa dem i något tvivelaktigt ljus. Och detta inte av skonsamhet, endast grannlagenhet. Politikern kan ha insupit både vetenskap, tro och poesi och därav vunnit glansen hos den polerade krukan på piedestalen, men det som drar blickarna till sig är naturligtvis det fall som bildas av växten, den som flödar och spretar och söker fäste. Så grant, så förgängligt, så ögonblickligen falnande att minnet står tomt efter mötet. O människa, öde.
(Tänkte något. Fick tag på min inspelning av Tristan och Isolde. För mig kom Sjostakovitjs möte med Stalin. Så obestridligt mäktigt. Du må komma med dina småskurna invändningar och självklarheter. Ensam badar jag i det oerhörda flödet.)
Glömde jag kärleken så var det för längtan, för det svinnande djupet av åtrån till det oåtkomliga, den över allt älskade, den svunna, det svunna, o tid glöm mig ej. Av rädsla för Din obönhörliga gång, Din flykt över och undan allt, söker jag Dig i dödens skugga,
där jag ska finnas i ständig vaka, i utdragen pina, i Dina hasor släpande. O flydda ljuvhet!
O drömda! O wagnerska mod! O trohet! O väntan! O död! Till sist, till sist. Varför detta tvivel likväl? Varför detta missmod dock? Varför bär inte längtan hän? Allkonstverk? Pah! Gör lika lite bilder till musiken som bilden av Gud. O tårar, vilket brott! Jag är så gammal som Du var när Du skrev Din Tristan. O ålderdom!

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk