Så var konkret

Och vad är allt utom utanför? Var jag någonsin inne i mig? Kom jag mig närmre genom tankar och själssmek? Frågar jag ens längre efter mig? Jag - mig? Vad - vem? Bryr jag mig? Hon stod där med vreden skrikande ur ögonen. Hon talade till mig med sin neutrala kyla. Hon skrev till sitt försvar en anklagelseakt, helt kort.
När Eyvind Johnson upptäcker nödvändigheten att vara personlig…ja, när?
Än jag då? Insåg jag någonsin nödvändigheten?
Han trivdes inte i samvaron med sina arbetskamrater, sina släktingar, sina vilka de vara månde, han vantrivdes utom de korta stunder då horisonten sjönk för att öppna tidens väldig rum från begynnelsen till nu. Han trivdes i existensen i dess helhet, med utblick över dess hela välde, där det syntes hur den var stadd i förändring.
Jag sitter med en bok i knät framför teven och har ordet på tungan, ordet som är bryggan till den slutna värld jag burit på så länge jag kan minnas.
Världen utanför: mammas och pappas drifter, deras förflutna, deras nätter och dagar utom synhåll, ljuden och tystnaden från grannarna, kvarterets faror, gatans ödslighet och blänk i kvällningen, skuggor och mörkret bakom häckarna, den blixtrande kniven, kriget, dess förtigna närvaro i sin osannolika härvaro, men värre ändå, de farliga pojkarna, tantens tårar bak gardinen, fullegubben och fula gubben och vidare tiggaren och skärsliparen, Estland och Korea, den blinda och den dövstumma, dårarna och arbetarna, de väldiga lägenheterna i stan, vapnen på väggarna, de hemlighetsfulla uren, åkrarna och backarna, stigar och ruiner, traktorer och tröskor, hästar, hundar och drängar, gårdskarlen och kärringen, den stränga och den snälla, den tjuvaktiga och den förtegne, den höga och den låga, jordbrukare och hantverkare, krämare och vetenskapsmän, barnatro och skepticism,
slutligen, förakt och storsinthet.
Livet kan aldrig vara mindre än det hela. Försöken att komma åt det legio. Makt är kunskap, kunskap är makt. Okunnighet är underkastelse, underkastad är den som inte vågar göra anspråk på kunskapen. Den kunnige, den vetande, den lärde äger något som den olärde makthavaren inte kan underkasta. Att gå med vetskapen i graven. Att äga sanningen och godheten. Att våga se och kunna se bortom. Att tro trots allt. Att inte låna ut sig som redskap.
Att vara människa är icke muskelns uttänjning och sammandragning, icke logikens ordnande av storheter och delar, icke känslans uppgående och lössläppthet, utan det hela i skön och våldsam förening.
När jag säger känsla utesluter jag inte tanke och muskel.
Etc.
När jag säger individ ligger därbakom gemenskapen.
Ty, i vad ska vi dväljas om inte i livets underbart förskräckande mångfaldighet?
Det demokratiska synsättet vilar på erfarenheten av detta livets mångskiftande uppenbarelsers samexistens och ömsesidiga beroende. Sanningen föds ur lögnen som lögnen ur sanningen, missbruket ur bruket som bruket ur missbruket, godheten ur det onda som ondskan ur det goda, makten ur vanmakten, som den vanmäktige föds ur den allsmäktige, skapande ur sysslolöshet, leda ur inspiration, lust ur ledsnad, sorg över glädjen, värmen frigörs i frysögonblicket, sekunden ur kaos, Gud ur människan och människan i en aldrig upphörande födelse ur gemenskapen.
Så var konkret.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk