Sannerligen, det börjar dra ihop sig

Sannerligen, det börjar dra ihop sig. Till något. En början. Ett slut. Jag avlyssnar Yuja Wangs pauser. Man kan dö för mindre. För mindre än en paus. Ett spänningsfält så starkt att det inte går att störa. Det är något så helt och så skört, så absolut delikat och orörbart. Ord skulle aldrig komma ens så här nära. Varje rörelse blir ett brott mot den helighet som föds i det ögonblick hon tar tangenterna i besittning. Utan henne är just då inget musik. Hon är i sitt ögonblick musiken. Att söka utom henne, att relativisera denna musik är en omöjlig blasfemi. Man låter inte uttala sig. Man är hänvisad till denna obrytbara tystnad i pausen. Förtrollad. Förintad.
Så reser hon sig och jag sjunker ihop. Hon bugar som en vinkelhake. Springer med små steg ut. Vi sitter där utelämnade och hänvisade. Vem vågar med ett ord vidröra denna genans. Varför skulle det ens vara en fråga. Det finns just inga frågor. Det finns inga svar. Det finns bara denna väntan och bitterljuva otillfredsställelse. Bort mot något eller drömmen om att få stanna. Vara nöjd. Här. Hemma. Jag reser mig, vill inte delta i orgien. Jag är borta och vill bara längre bort. Ändå vill jag möta. Jag vet inte varför, jag vet inte vad. Det är, det som är. Inget kan komma ifrån det. Inget. Allt. Eviga upprepning. Hon tyckte. Hon gav förslag. Hur vågade hon. Vad ville hon. Egentligen. Fanns detta egentligen. Skulle jag bry mig om svaret. Nej.
Så
Sen kan man ju alltid komma och ropa efter vargen
Och vargen kommer
Och alla fårena flyger och far
Och det blir ett himla liv
Framför allt på fårbonden
Sen blir det som vanligt tyst igen
Jag la ett öra till tystnaden och fann den overklig
På något sätt
Men så är det
Man tager vad man haver
Och snor ihop något
Gott och väl
I alla fall
Svensken går med elden till flyktingförläggningen. Inget ska här förläggas. Åtminstone inte du, främling. Vad vill du mig? Vad söker du hos mig? Vad har jag gjort dig? Jag gör det nu. Se, här är elden. Stick eller brinn!
Ska jag då inte förneka mig både tre och sju gånger
Smulas sönder mellan mina kravmalande kvarnstenar, som myror irrar smulorna med och mot varandra i till synes meningslös kamp för att få hålla ihop om så blott för ett svindlande ögonblick
Särskilt frestande är det inte att bete sig moraliskt, inte ens för en simlärare i den mellersta av medelåldrar. Hon hade tänkt sig en hel annan utveckling. Låt vara att det inte var ordet som kom för henne. Nu satt där ett gäng nakna av hankön i väntan på att fritt kunna ta sig över vattnet till andra sidan. Själv var hon från Syrien eller så. Saken kunde anses ha någon betydelse. Vi får kanske anledning att återkomma till den och det
Sanningens minut tickar på. Det börjar bli bråttom. Ännu återstår mycket att rapportera. Alltid ska det väl finnas något öra och något öga att röra
Skvaller, skvaller, skvaller, man får aldrig nog
Samtida läsare, lyssnare, låtare och lånare når man inte. De läser inte, de lyssnar inte, de frambringar överbelånade låtar. Vem fan ur den just avlidna historien skulle orka lyssna längre än en sekund? Fråga inte mig, fråga dig själv och låt svaret stanna där
Slutar jag kommentera, tar du vid
Sisyfos får gå som både för- och efternamn, som både han och hon, eller vad hon nu vill kallas, som gammal och ung, ty det som gäller är värdelösheten. Ja, du har dina dubier och tillrättalägganden o.s.v., vi hör som i sömnen
Jag ser inget slut
Skrattet som tycks komma ur den rena tomheten i hans ansikte sätter sig i min hals. Andnöd och allmänt illabefinnande blir följden. Hur många gånger måste man fråga sig? Och vad? Vad gäller saken? Livet eller pengarna? Har han alls något kärt? Bredvid sitter hon som han är gift med. De samarbetar alltså. Hennes hållning är inte skrattets. Sammanbiten är hon inte heller. Jag vet inte vad hon är och inte vem han är, och de gör intrång
Sedan igårkväll har jag en sak som molar och värker. Det är ett praktdilemma. Jag kommer inte ur det med hjälp av logik och ansträngning. Jag får vänta tills tiden nött bort det från minnet. Naturligtvis ligger orsaken djupare än så. Den ligger i min konstitution. Om den också ligger i din, vet jag inte. Vill kanske inte ens veta. Jag vill inte dela min konstitution med någon. Och troligen allra minst med dig. Ta det som du vill
En till synes alldaglig, oskyldig, kvällspromenad med avbrott för dröjande stunder av sexuella ilningar, mynnar ut i ett känslomässigt kaos. Förnuftet utkämpar en utsiktslös kamp. Allt jag har att tillföra är min också inneboende tröghet. Detta är inte frihetens pris. Det är det allt överskuggande beviset på den fåfänga drömmen om frihet. Slagen lever jag vidare. In i märgen kränkt av svaghet. Dömd till livsvarig tystnad. Det är väl så, att det inte går att få fram en människa, duglig för sin roll, utan denna djupa konflikt. Utan mitt förgörande dilemma vore jag ingen
Själva skrivandet tilldrar sig ett allt annat än sinande intresse, visserligen slarvigt blandat med ett ohejdbart växande ointresse, men intresset är där, och det suger. Inte bara näring utan även formen. Själva alltet hävdar sig som något alldeles oåtkomligt. Alla de delar som jag en gång, i alla fall trott mig kunna urskilja, får jag nu med trubbig inbillning försöka hitta i den alltomfamnande röran. Är det ens tal om en smakbit. Över detta hav balanserar jag på den slaka likgiltighetslinan. Further comments not available

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk