Skamsen lyssnar jag

Koketteriet är tillkortakommandets flirt med ledan. Jag ska försöka undvika att skriva någon något på näsan. Alltså genom att framhäva min förträfflighet. Alltså genom att påvisa det allmänna torskandet.
Överfölls av sorg igår. Förlusten av min barn- och ungdomstid kommer jag visst aldrig över. Det oerhört onödiga tillkortakommandet i förhållande till min oerhörda far, som när allt kommer kring inte var svårare att komma till tals med än att jag lyckats bara jag skrikit tillräckligt högt. Och vad tänker jag nu om min mor? Ja, det är samma ulliga historia, jag kunde ha krävt litet jävla mamma, men det är så lagom lätt, där man ligger intrasslad i kjolar, bejakande alla strömmar av ömkan och trotsande de av omsorg.
Nej, jag begär mycket i efterskott, ingen esprit d´escalier där inte.
I själva verket är det just det jag är full av, senkomna begär; jag vågar ej härska.

Såg ett program med PH-texter. Denna lätthet, denna flykt, denna eleganta effektivitet.
Det ser ut som lust. Hann dessutom med en monolog från scen av en för mig okänd författare, formad som ett brev till Bulganin, försvarsminister på Stalins tid, utförd av en äldre, rundlagd affärsidkare, som oförbehållsamt delger den höge makthavaren sina funderingar om världens tillstånd och vad som vore bäst för den. Varför just B. kan man ju undra, jag känner inte sammanhanget, men det utvecklade sig till en uppfordrande bild av den lilla människan, som tar livet på allvar.
Det är sommarsolstånd idag. Det är det ingen som firar. Som om det kunde kvitta med ljuset och tiden. Det är den gamla lydnaden, normaliteten, som ligger bakom detta svek. Alla drömmer de likväl att de vågade vara excentriker. Det kostar.
Att sitta ensam för att kunna räkna av ögonblick för ögonblick.
Hade jag också så omsorgsfullt lagt in dem i huvudet att jag senare, utan att göra våld på den tidens ögonblick, kunde ta fram dem ett efter ett och lagt upp dem parallellt led intill led.
Uppmärksamt förnimma vad tiden gör vid livet, vad livet gör med tiden.
Ju fler ord jag skriver, desto billigare blir varje ord, räknat efter priset på skrivdonen.
Färre ord, större mättnad, efter samma mått.
Hitta på djävulstyg och klä ut sitt favoritobjekt.
Tålmodigt svettas orden.
Ingen skulle huggit ut dessa ord i sten. Är det en vinst för kommande generationer? Att någon i min skulle besväras eller vinna har jag svårt att se. Det är just kaffepratet från exotiska tider och trakter, vilka väcker mest undran.
Att PH producerat konst, vill nog ingen ifrågasätta. Han var en rikt begåvad man.
Skamsen lyssnar jag.
Att gång på gång stå där betraktad.
Glaset sitter där, gnistrande i solen, omöjligt att beveka. Den vassa brottytan.
Montale, Italien, längtan, grönska och ockra.
Någon ligger bakom verket.
Björklöven är helt enkelt inte framför mig, inte heller ljuset från Kraftstorg och inte ens doften från de kladdiga gatorna i New York.
På oidentifierbara vägar kommer svårtydda budskap från dessa frånvarande objekt blandande sig i den smet, som jag rör ut över skärmen. Där kom det.
Nu brinner det litet varstans.
Som vanligt ska jag resa stegen mot muren.
Birgitta Lillpers sitter i Orsa, möjligen.
Outgrundligen leende från Aftonbladets sista kulturbilaga.
Man går vägar.

Om någon lyssnar eller bryr sig om just nu kan knappast kvitta. Nu sitter jag här ensam med Amanda. Midsommarens vemod. Jag kunde också ha suttit i någon älvdalgång i Hälsingland, myggors och annan längtans rov. Ljuset dalar sakta mot kvällning. Nederst väntar natten på mitt sällskap. Jag ska ge den. Försökte hoppa ned en rad, gjorde det bara för att sedan hoppa tillbaka. Nu är det dom riktigt små orden som räknas. I sommarstaden får man nöja sig med dom andras sorl. Jag känner igen mig, hemma är jag aldrig. Möjligen vid ankomsten till någon stor stad, Rom eller New York, tänkte jag närmast på. Vore jag den förmögne jag känner mig ämnad till, reste jag nog nervöst än hit, än dit för det enkla nöjet i hemkomsten. Igår var inget för smått för att smyga sig in mellan raderna, idag är allt så smått att det faller igenom.
Goethe har väntat på mig. Jag har låtit honom vänta. När man samtalat länge och haft turen eller oturen av att någon lyssnat kommer man in på så breda vägar att man inte ser skillnad på deras utsträckning och utbredning. Där kunde man stanna eller gå åt vilket håll som helst. Don Quijote, jag följer dig vart du vänder.
Någon borrar djupt över mitt huvud.
Jag borrar med träborr mot mitt betonghuvud

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk