Skiftena alltså

Ibland får jag en sån befriande lust att bara sätta mig ned och skriva en roman. Andra tillfällen kan jag längta efter ett flytande vardagstalspråk. För det mesta tillbringar jag tiden stum och med orörliga fingrar vid bokstäverna framför mig. Sömngångaraktigt förnimmer jag minnesbilder, som rusar förbi. Det är inte tal om att fånga något i flykten.
I ett väntrum med ett obestämt antal vita höga dörrar. Det doftar friskt och främmande.
Där skulle man kunna tillbringa dagarna med en tidning eller bok i knät, iakttagande ljud
och kroppar som kommer och går. En suck, ett leende, en lätt dragning av avsmak i ena näsvingen. Så kommer hon eller han, som kallar mitt namn. Från stolen reser sig en lång sävlig gestalt, sökande jämvikt mellan möblerna innan den rör sig mot dörren till en av världarna utanför väntrummet. Tillsammans går den kallande och kallade in i mottagningsrummet. Ett ögonblick av förväntansfull öppenhet infinner sig. Frihet.
Nu fångar jag med några få ord läsaren. Hur fräckt tilltaget än är, har jag inte rätt eller möjlighet att ta ansvar för henne och hade hon väntat att jag skulle skriva något helt annat eller att den första meningen skulle leda över till mitt omhändertagande kan jag inte ens beklaga henne. Förargad eller besviken lämnar hon mig eller lika förargad men mindre besviken sitter hon nu med mig. Av brist. Kan jag hoppas på att varje ord som lämnar mig hittar en lucka i någon annans meningsbyggnad? Är det vad som är fallet när jag själv läser? Skenbarligen skriver man vid vissa tillfällen själv det man läser, så sammanflätat med ens egna erfarenheter tycks det. Vid andra åter, slås takten av när varje ord leder tanken mot oanade sammanhang och varje förflyttning med ögat blir en lika sökande påfrestning som för den svindeldrabbade takklättraren, vilken visserligen anar utsikten, men inte törs höja blicken från taket.
Osannolikheten av dessa raders möte med en läsare borde avhålla mig från allt sneglande. Jag kunde helt enkelt koncentrera mig på saken. Förhållandet att jag oanmäld, själv dyker upp som läsare, beror av den obefogade oron att jag skulle ha övervunnit rädslan och plötsligt förlorat mig i ordströmmen.
Den senaste månaden har jag dragit av en tusenlapp från matkontot, vilket resulterat i två kilos viktminskning. Vågen jag brukar ställa mig på, visar att jorden för närvarande utövar en kraft av 81,5 kilopond på mig. Skulle jag finna det lyckosamt att nöja mig med en massa av 79,5 kg, vilket väl inte är så oävet för en, som i sin höjds dagar varit 188 cm lång, kunde jag dra ifrån ytterligare en tusenlapp och skulle då hamna på en kostnad av 200 kronor i månaden för maten. För att hamna på kostnadsnivån noll måste jag minska ännu 4 hg och sedan är det bara att väga hunger mot girighet när jag ska bestämma på vilken negativ nivå jag skulle finna det nöjaktigt att lägga kostnaden. Låt oss leka med tanken att jag nöjde mig med en vikt av 70 kilo, ja, så har jag ju vägt någon gång i livet och inte funnit något märkvärdigt i det, då skulle jag göra en inkomst, under förutsättning att förhållandet är reciprokt, på 4550 kr i månaden, skattefritt antar jag, vilket till nuvarande omständigheter är ett inte ointressant tillskott, jag börjar redan planera läget för sommarstugan. Ovetskapen om varifrån pengarna kommer, ska jag inte låta sätta några käppar i hjulet. Där ingen moral finns kan den ju i vart fall inte vara dubbel.
Överlevandet är i vilket fall ett oförtydbart mirakel, som undanglider vivisektioner utförda av skarpare intellekt än mitt, gunås och så fick jag sagt det också.
Strindbergs fanatiskt vetenskapliga pretentioner blir till sist en av hans bärande poänger, man måste skratta och njuta av denna dårskap utförd med överdådig aptit.
Böök tiger än så länge om vår August, desto högre hörs om von Heidenstam och det ska inte ha ljudit förgäves tänker jag, om än det är sent att börja med den gamle räven.
Håller också av Edith S. Hon också från den tiden. Den tiden ska väl börja spöka på
allvar nu. Rasläror och andra irrläror slår ut vid dessa skiften, vilka i allt är människors konstruktioner. Skiftena alltså.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk