Skulle inte kroppen skälva av ålderns kyla

Varför fick inte jag? Varför? Fick? Inte? Jag? Nathan Söderblom saknade den religiösa entusiasmen, den vilda oreflekterade, extasen kort sagt. Själv har jag inte känt entusiasmen annat än i sällskap av otillräckligheten och skammen. Inte undra på då över min skepsis, min snöpta längtan, mitt fasthållande vid den förblivande rädslan. Hellre rädd och försiktig än modigt självöverlämnande. Man skakar inte av sig dessa bojor. Endast tåligt filande kan till sist befria mig.
Där står han sträng i biskopsskrud och kräkla, fullständigt upptagen - sig själv.
Vems klander sipprar ur min mun, vems räddhågsenhet, vems, är de mina, båda?
Vem gav mig dessa ben att stå på? Vem gav mig ögon att inte se det uppenbara? Vem drev spiken genom tungan? Vem förstorade mina öron till slasktrattar? Vem gav mig dessa frökenfingrar? Vem lurade svindeln på min själ? Vem förvände ja till nej och nej till ja? Vems skapelse är denna oande?
Ack att jag kunnat bära köttet med dess egen styrka och lust!
Ack att mina ögon glatts av sin nyfikenhet!
Ack att mina öron tålt min stämma!
Ack att mitt tal lärt sig räknas!
Ack att jag torts vara där det ägde rum!
Hon! Hon! Hon!
Jag ser hans blyga leende eller är det ett förskrämt flin
Jag hör hans barska stämma eller är det Guds
Jag känner min stela nacke eller är det snaran
Vad fåfäng strävan?
Vad skyhög undran?
Vad ändlösa klagan?
Varför denna vandring runt det ouppnåeliga?
Där går de, följ dem.
Där jag ingen kan vänta, går jag.
Där i ravinen vilar årmiljonerna.
Snart kan jag räknas in bland dem.
Min längtan, mitt minne, förlorade och osagda.
Tag och läs, tag och skriv, tag din säng och gå!
Skulle jag inte klaga i min ensamhet
Skulle inte bönen stiga upp ur min ledas bädd
Skulle inte ögat förlora sig i drömd skönhet
Skulle inte öronen lyss efter hennes röst
Skulle inte kroppen skälva av ålderns kyla
Skulle inte själen torka av minnesbrist
Skulle inte händerna söka former att kupas kring
Skulle inte jag vilja bära?
I öknen satt han orkeslös och skrev sin klagande bön i sanden. Herren lyfte skriften korn för korn och fäste den omsider på Månfickbokens sidor. I min egen trötthets oändlighet läser jag förundrad den flertusenåriga mödans rader. Ett så relativt litet storverk, tänker jag. Ett så relativt stort tillkortakommande. En så överväldigande igenkänning över tidens gräns. Den helt unga gudomliga kvinnans skönhet når mig på andra vägar. Utan ett ord tar hon mig i besittning. En nåd, till sist.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk