Snöpligt var ordet

Förlorade för alltid några rader genom ett irreparabelt fel. Jag hann läsa dem en sista gång, men
vågar mig inte på en rekonstruktion. De hade ju förlorat i autenticitet. Bland förluster kan jag räkna
denna till de största.
Frågan om det goda livet ställdes i programmet om samtiden.
Att verka, kom svaret.
Samvaro, ett annat.
Att kunna välja, åter ett.
Bara inte detta lagom, osv.
Märker att jag drar mig undan frågan. Vill jag då inte bli en bättre människa? Jo,
ibland. Vill jag då vara en sämre? Känner jag inte den sämres usla villkor tillräckligt för att svara nej?
Försäkrar jag mig om att framdeles få ägna mig åt det fria fallets tyngdlöshet? Med hoppet om att
kunna berusa mig av godhet skulle jag kunna bejaka det goda livet. Bara som berusningsmedel skulle
jag kunna anbefalla det.
Betyder nu detta att jag ställt mig på det ondas sida?
- Nej, men jag kan inte gå in på livet. Jag blygs och får tiga.
Ligger min rädsla i farhågor om småborgerlig besmittelse? Skulle jag sagt ja till det
goda om jag visste att jag fick vara ensam? Jag lever ensam utan att för en sekund prisa ensamheten.
Jag räds gemenskapen därför att jag naturligen drar gränsen mellan den och mig. Jag tillåter mig inte
som man säger.
Jag har blott återstoden av mitt liv, det levda tillhör någon annan. Vad jag har, är
således i ständigt krympande, vad jag förlorar i växande. Vinsten i mitt liv tillfaller oavkortad någon
annan.
Sorgen vilar tämligen trygg i mitt bröst, jag känner den gny och ger vad jag tror den
saknar. Det blir tyst. Jag lyssnar efter minsta ljud.
Någon ansåg att Tomas Tranströmer kunde ha fått nobelpriset i år eller tidigare eller
senare. Någon får det. Jag nöjer mig med det. Att önska någon annan det, tar glansen från någon
eller från priset. I ödmjukhet inför omöjligheten kan det utdelas. Allt annat vore en skam.
Att anse något, håller jag alltmer förmätet. Man går till val i någon annans fotspår. Där
någon gått går jag. Där jag gått trampar någon utan att ens sänka blicken. Återupprätta ödet. Ge det
åtminstone plats bredvid dig. Visa det någon liten vänlighet. Stryk det medhårs och spegla dig i dess
tårbäck. Ödestårarna går mot sin. I de torra saltkristallerna ligger dina blickar konserverade. Gud ska
låta dem se honom sedan du glömsk har lämnat dem.
Vemodsväntan på morgondagen, som ska bära dagens frukter.
Nej, vem känner någonsin igen sig i beskrivningen av den försvunne? Om man för fyra år sedan sagt
mig att jag skulle suttit här, hade jag naturligtvis protesterat med benen redan dinglande över
gravkanten. Nu säger ingen längre att jag sitter här, lika litet som då förstås. Jag leker bara vem ser
vem i all stillhet och med mig själv, vem annars? För fyra år sedan satt jag också här, jag kan visa
papper på det om du gärna vill, och skrev, förmodligen samma sak som nu, och skulle inte döden
komma som ombedd eller ombud innan nästa fyraårsperiod löpt sitt varv sitter jag väl här då också, i
slutet av ännu ett fyrtal på slutet av det första året på det nya tusendet. Och skulle så vara ska jag
överväga att sluta betrakta mitt sittande i fyraårsintervall. Jag ska notera varje dag och jag ska le åt
vad jag försummat under mina 56-57 år. Försummat ska vara glömt och därefter ska jag bara
uppmärksamma.
Med en 500ccm BSA över hängbron. Ett litet misstyre och vi hade störtat ner i älven, vi
som sneglade åt samma kvinna, vi som prövade förtroendets bärlina och fann det lustigt att sväva
där tillsammans utan andra förpliktelser än den tystnad som höjden och forsen bjöd.
Ännu en gång, ännu högre upp, bullrade och skallrade vi fram över de små åkrarna korsande älven
och rundande hemmahusen i en glömsk sväng. Vi skevar ner över Dala-Järna. Vi fiskar aldrig. Vi ses ej
mer. Det är snöpligt slut.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk