Surstrecket

Man blir liksom intervjuad och svarar lika artigt och utförligt, varje gång med känslan av att komma med något väsentligt och uppskattat. Då blygs man inte över självnöjdheten, den som i själva verket i sin frånvaro är orsaken till denna uppmärksamhet. Sedan går man vidare och drar ut en roman, ett kammarstycke, några av samtidens märkvärdigaste byggnadsverk, ett stort antal verk i olika poetiska genrer osv för att nu lämna allt politiskt, journalistiskt och vetenskapligt onämnt. Slutligen arrangerar man en stor fest, nej hellre en serie fester, för vänner och obekanta.
Texten etsar åtminstone fast i skärmen.
Vad har du skrivit, kunde man tänka sig att mansjälvfrågeställaren sa.
- Ja, sanningen att säga har jag nu skrivit ungefär samma sak i 30 år. Eftersom det är sig likt från gång till gång borde det ju inte vara så svårt att svara. Meningsbyggnaden har inte genomgått några större renoveringar eller försetts med några nämnvärda tillskott. Och innehållet ja, det är ju jag, det vill säga, det jag, om man kan säga så, som är någorlunda presentabelt, man skulle kunna säga vattnet utan vätan om det inte blev så obegripligt tunt eller snarare torrt, och det är ju densamma som du har framför dig, den som står och stakar sig ömsom, låter det flöda där det borde vara tätt och tiger där ett enda ord hade räckt för att det skulle susa i trädkronorna, den som det inte finns något att säga om och den som allt vore att önska ifråga om gåvor och åtminstone något av karaktärsstyrka, just den är det som jag så mångordigt beklagar vid de tillfällen som jag sätter mig här vid bordet eller som jag satte mig när det nu första gången var dags, tal om att skriva.
- Det låter lite besvärligt det där.
- Vad kan jag säga annat än ja?
- Nä!
- Ja...
Och ändå, det är fragment, utdrag, excerpt ur mina sinnens anteckningar, det är brottstycken ur samtalen, vilka jag hade fört om du varit mer meddelsam själv, far.
- Där kom det.
Söker jag skuld nu? Knappast, knappast ens orsak, jag söker bara ord eller andra uttryck för det svåråtkomliga innehållet. Det är för övrigt en förutfattad åsikt att det alls skulle kunna kallas innehåll, det som kanske inte ens pockar på att komma ut. Jag drar bara inte gränsen mellan mitt rop på mamma och föreställningen om mig själv som dräktig en hel värld, som om den kom ut skulle kunna ge plats åt andra, skulle tjäna andra i deras strävan att upptäcka både sig själva och världar där de skulle finna gott fäste för fötter och vida vyer åt nyfikna ögon.
Här går en gräns.
Dagen har gått. En Bergmanuppsättning av Strindbergs Påsk med bl. a. gamle Ek i en av rollerna flimrade förbi i radion. Den ljusa förhoppningen som våren gav, så avlägsen den tycktes mig. Strindberg på sitt vänliga, nästan stukade humör, Bergman inte mindre avsnoppad, och eken sjöng i vårvinden utan att något friskt anades utom den klara utsikten och ljudet av hästfordonen över gatstenen. Det var en hård tid då. Det var en ännu hårdare för femtio år sedan, och, det kom också ur radion, det är en hård tid för människor i Afrika idag, ja, i världen. Varför blir männen så blindgalna, varför kan de inte nöja sig med mindre än att slå allt sönder i blod och oigenkännlighet. Den frågan kan man bara ställa Gud. Skall jag röras av deras elände?
- De har betalat ett högt pris.
- Till vem?
- De är Guds gåvor.
- Till vem?
- Någons överlevnad kostade miljoner andras liv.
- Ett liv är oskattbart.
- Eller mindre värt än surstrecket som skiljer läpparna.
- Och de mot avgrundshorisonten blint stirrande ögonen.
- Ack orättvisa.
- Hade de inget ansvar?
- Visste de andra vad de gjorde?
Aldrig har situationen krävt mer av mig än nu. Förr har jag känt mig ansatt. Nu är jag avsatt. Skuffad från den mänskliga tribunen. Jag orkar inte höja blicken för att möta
platsen där den förlorade sig.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk