Tjurar mig in i stumheten

Något relativt, så fasansfullt och av det blev det inte bättre.
Bara en mening som ”jag har låtit för mycket tid rinna i badkaret”.

Att utan ursäkter urskilja enskildheterna i den uppenbara vardagen. Det skenbart enkla konstgreppet.
Att å andra sidan placera trivialiteterna på piedestal som vore varje undantagshändelse en milstolpe i världshistorien. Det preciösa konstgreppet.
Det har tillkommit en skorrande ton i radions behandling av det som förr var vetandet och nu kallas vetenskapen. Renhetssträvan går ut som distorsion.
Bläddrade hos Gunilla i en citatbok. Hamnade mitt i ett samtal med Sokrates. Tänkte att jag framdeles kunde nöja mig med att konsultera honom när jag kände behov av ett mer påtagligt deltagande i världsangelägenheterna än självumgängets något sordinerade.
Hans självgodhet vore alldeles tillräcklig friktion.
Jag överväger ibland att infoga någon slags symbol eller enklare tecken för att avgränsa meningar som hör till varandra. Lika ofta avvisar jag dessa försök från mitt skuldtyngda medvetande att avbörda sig en del ansvar genom någon slags skenmanöver ägnad att ge ordning eller snarare enkelhet åt det faktiskt oansvariga. Jag får gott finna mig i att flyta ihop som orden jag avger. Det oerhört pretentiösa i att öppna munnen ska ljuda från varje stavelse.
Det är långt ifrån bara om mig själv som jag undrar ifall det finns någon publik eller mer diffust, föreställningen om en.
- Vad får du betalt för, undrade fadern.
Jag får inte betalt för någon annan kompetens än att vara människa. Ingen skulle någonsin vidkännas detta faktum, varför det också löper risk att upphöra som grund för samhällsbildningen så som den tett sig under det senaste århundradet. Illusionen av det särskilt mänskliga i en eller annan färdighet kommer åter att lysa det ledande skiktet mot
det efterlängtade landet självhärskardömet.
Svearnas rike
Goternas
Vildarnas
Vinets
Rusets
Riket
Tematiskt utan djup
Hur djupt
Hur lyckades jag ge den bilden av mig själv? Är frågan snarare hur jag utan att märka det lyckades ta ett så långt kliv från omedelbarheten att jag inte längre kändes vid den? Det vet jag ju inte. Lösningen som är jag växlar omärkligt mellan att vara positivt och negativt laddad. Stiger jag ned i mig själv galvaniseras jag av minnet, som bildar ett också för sig självt ogenomträngligt lager. Jag slår ned mitt brytjärn och får fram flagor av oberäkneliga mått. Jag breder ut dem. Ser ömsom mönster, ömsom meningslöst skräp.
Att resa till Västindien med hela skaparkraften.
Att göra karriär.
Att inte skriva förrän det är nödvändigt.
Att inte skriva alls trots att det hela tiden är nödvändigt.
Att älta en fråga som tiden sedan decennier svarat på.
Att tro på det som aldrig visar sig.
Att visa upp sig i all sin vantro.
Att slå upp en godtycklig dikt av Tomas Tranströmer.
Att vara stolt över att vara människa.
Att vara stolt överhuvudtaget.
Att söka något verkligt i allt sitt tal,
i all sin vilsenhet,
i alla sina dar.
Nä, jag stoltserar inte.
Vet ej nyttan av det.
Söker nyttan.
Roar mig.
Oroar mig.
Drar mig ur.
Tjurar mig in i stumheten.
Generas av dumheten.
Svallar högt.
Känns inte vid.
Det är tyst och jag märker det inte.
Lägger något på minnet och glömmer det sedan där, där det sedan ligger i vägen för minnena jag söker. Minnet av känslorna. Minnet av den exakta ordalydelsen.
Det var så länge sedan jag tänkte på Sophia Lorens Rom.
En taklägenhet med trädgård.

En alldeles särskild värme.
En doft av den rituella vardagen.
Dess namn är vanlig trygghet.
När jag lärt känna misstaget omvandlar jag det till mitt kännemärke. Jag vet inte varför jag gör så. Så syftar både framåt och bakåt. Jag klumpar ihop. Jag ska läsa sen. Jag har inte tid. Jag har inte råd. Jag har inte ro. Jag har inte sagt. Jag ville inte. Jag dansade till ett pianosolo i bilen. Om och om igen.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk