Torbjörn la hyveln på hyllan

Torbjörn la hyveln på hyllan och såg sig om i verkstan. Det var alldeles tyst och eftermiddagsljuset lyste så starkt att allt höljdes i dammdimman, bara under arbetsbänkarna syntes spånen klart. Dammluften levde stillsamt på de skarpa strålarna. Han andades in djupt, obekymrad om vad han fick i sig. Hans liv var nu sådant. Väskan på bordet tog han med sig och lämnade dörren öppen. Åt städaren som väl snart skulle göra sin osynliga entré. Saker och ting pågick, var och glömdes. Tankarna var på annat håll. Skulle han handla på vägen eller hoppas på att hon skulle göra det nödvändiga. Hon hade ju sagt att hon skulle laga maten i dag. En smula frihet som han inte tänkte använda på annat sätt än att inte göra något särskilt utom just det att inte göra. Tiden skulle bara vara där, tillgänglig men utan påminnelser om försummelser. Klockan var redan halv fyra. Kanske skulle han ändå hämta barnen även om det var i tidigaste laget. Vad skulle han annars göra? Gå och sätta sig någonstans bara för att känna sig stressad av att tiden kunde bli knapp vilken sekund som helst. Väskan slängde han in i baksätet. Satte sig och vred på radion. Vivaldi. Musikhistorien har reducerats, tänkte han, men tyckte att det som nu utkristalliserats väl höll för uppmärksamheten. Den barocka rytmen drog med dagens livsyttringar och tankeflykt på ett självklart sätt. Allt var ordnat till det bästa möjliga. Hur lätt var det inte att sjunka hän i den eviga njutningen. Att han var en tillfällig gäst i tillvaron ändrade inte sakförhållandet. Från sin glidande utsiktsplats på vägen, kände han sig bölja med i fältens skiftningar. Känslan av närvaron i universum var aldrig så självklar som de ljusa eftermiddagarna på hemvägen. Hur ville han inte prisa denna tillvaro. På håll var endast skönhet och evig förtröstan. Någon extra minut lät han sig föras av sommarsuset från radion bort mot ingenstans. Sen slog plikten igen mot universum.
Tanken på att inte vara upptar hans väsen så till den grad att han tror sig nära utplåningsgränsen
Tar han ett steg till har han glömt och försvunnit
Talar man om värde blir han svaret skyldig
Tiden fattades honom inte
Två kvinnor, 62 resp. 71 kilo och två barn, 6 resp. 11 kg. Kvinnorna är strängt upptagna med varandra. Barnen, ovetande om att de står på långsam tillväxt för att omsider ta klivet ut på arbetsmarknaden, söker hållpunkter för sina flackande blickar. Världen som de uppfattar som något helt ska efter decennier av granskning falla isär i sina minsta kännbara beståndsdelar. Möjligen kommer de att börja brinna för några av dem, för att därefter möjligen kunna ärvas till framtida miljöer
Tanken behöver tid för att födas. Väl gödd för man den mot läpparna. Levererar den mot något sammanhang. Tänker att man återkommer

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk