Upprättståendet

Vad skiljer dig från mig? Vad skiljer filosofen från mig? Vad är filosofins uppgift? Vad skiljer filosofen från filosofins uppgift? Vad är min uppgift? Jag lever och jag finner det svårt att bara upphöra med det. Är det min uppgift att leva? Vad fick jag uppgift från, förresten? Filosofen lever också, och visar blott otydliga tecken på att omedelbart dö. Vi lever båda. Det förefaller att vara vad vi har gemensamt. Hunden vid hans fötter lever också. I alla fall rycker det i pälsen på den och den andas. Ett hundliv, kanske, men likväl. Tillräckligt mycket för att vi skulle kunna sägas ha något gemensamt, hunden, filosofen och jag. Men kanske är hudens ryckningar och andningen inget väsentligt inslag i livet. Som kriterier på liv förslår de inte. Hade vi någon hållbar gemenskap borde vi ha kunnat prata med varandra. För att kunna prata en längre stund fordras att vi förstår vad vi säger. Han pratar engelska och jag pratar svenska och hunden pratar inte alls, dvs inte när han sover, eller om det nu är en hon. När jag pratar engelska krymper jag ihop, så att jag till sist faller ur synfältet, försvinner från livet. Filosofen pratar överhuvudtaget inte svenska. Han kunde ju tiga, vilket jag inte vill utesluta som hans mest livskraftiga uttryck. Också svenskan får mig att känna det okomfortabelt. Med språket i munnen förvanskar jag och förvanskas jag, blir till och bildar på sätt som alls icke liknar det jag vill kalla liv. Vem har, å andra sidan, talat om liv som komfort?
Jag kan också tiga och så vitt jag förstår skulle hunden inte må illa av det. Jag kan tänka mig att litet farbroderligt klappa hunden på huvudet. Inte så med filosofen. Under inte allt för avvikande betingelser kan jag vidare tänka mig att döda hunden. Men inte filosofen. Dock mig själv. För det mig närmre hunden än filosofen. Hunden och jag kunde båda bli mina offer. Filosofen sitter orubbad som subjekt. Men blir vi därigenom objekt i samma mening, hunden och jag. Kan filosofen, för övrigt, tänka sig att döda mig. Skrutt till filosof som inte skulle kunna tänka det. Filosofens uppgift är trots allt att tänka längre. Om inte längre så dock till tankens slut. Hur förhåller sig filosofens slut till tankens. Vem, om någon, möter han där? Är jag och hunden redan där? Möter han där en annan filosof? Jag har ställt frågan om uppgift. Är det något fel på frågan? Hur länge är det meningsfullt att söka svaret på en fråga? Är det allt meningsfullt att ställa frågor? Vad skulle jag kunna acceptera som mening? Skulle jag låta nöja mig om jag fann meningen? Och vad skulle jag anse som mitt nöje? Kan jag finna en fråga, ställd om mina villkor som människa, så formulerad att dess svar vore entydigt, sant och oemotsägligt också för den mest svårtillfredsställda sofist? Filosofens uppgift är att värdera. Min uppgift är att värdera. Finns värden? Alldeles uppenbart. Kan det uppenbara betvivlas? Allt kan betvivlas, vilket vore att förneka värdenas förekomst, vilket skulle strida mot förnuftet. Är förekomst uppenbar? Ja. Är det onda uppenbart? Ja. För alla? För alla med vilka det vore meningsfullt att ha utbyte. Kommer jag någonsin från föreställningen om meningsfullhet? Nej. Jag kan inte radera ut ordet ur medvetandet. Finns det en beviskedja för en slutsats så lång att dess slut ännu inte nåtts eller ens kan nås under människans tid på jorden? Ett svar som måste lämnas oprövat? Som lämnar människan åt tron? Ja. Inte bara en. Hur många obesvarade frågor kan man acceptera i en världsbild för att man ska anse den meningsfull? Ett oändligt antal, antar jag? Vad ska man anse om sanningen i en sådan åskådning? Att den uppenbarar sig i korta stunder, som inte låter övertala sig att dröja. Sanningen förhåller sig till människan som njutningen. Fjär. Annat är det med lögnen. Den vänslas gärna och länge. Lögnen kan också liknas vid en madrass. Den fyller länge sin funktion, men vittrar småningom och kan då ej längre göra tjänst som underlag.
Är det min plikt att orda? Att försöka förstå? Att söka det gemensamma? Att vara nogräknad med skillnaden? Att hålla mig innanför gränserna? Att likväl korsa dem? Att hålla på och hålla på tills döden skiljer mig från gemenskapen? Kan jag plocka ordet plikt ur mitt medvetande? Nej? Kan jag ändra min livshållning så att allt jag tänker och gör uppreser sig mot plikten? Inte utan plikten att uppresa mig? Står jag då inte redan upprätt? Jag lutar, alltmer oroväckande, åt än det ena hållet, än det andra. Upprättståendet är dock ett mänskligt signum. Kan människan då inte ligga och fortsätta sitt mänskliga varande? Jag har bara min egen erfarenhet att hålla mig i och den ger ett negativt svar. Människa fullt ut är jag blott stående och gående. Varde nog sagt i denna fråga.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk