Upptäckten av världen

Ulla, å sin sida, ältade otillfredsställelsen. Rotade i pappershögarna för att hitta anteckningarna hon gjorde häromdagen. När skulle hon lära sig? Hade hon haft en pärm och genast satt in papperna efter hand, hade hon sluppit irritera sig varenda gång hon letade efter något. Hon kunde bara svära och förbanna. Just som hon trodde sig ha funnit det kom Ugge in. Vad kunde han ha för förtretligheter på lager. Hon hälsade kort och såg på honom. Vilken uppenbarelse, tänkte hon, och försökte tänka sig honom i ett illa rimmande intimt sammanhang. Hon avbröt i tid och han undslapp sig något som han väl måste ha trott skulle stimulera hennes irritation till explosiv hetta. En högst rimlig förmodan, tänkte hon, och kväste utbrottet. Vad annat fanns? Att hon inte hade tid med honom framgick än tydligare när hon satt sig tillrätta och koncentrerade sig på den sida hon just fått fram. För att ytterligare förtydliga, började hon läsa med läpprörelser och små ledsagande ljud. Av någon anledning måste han ha nöjt sig och hon såg hans skugga försvinna. Varför är en del människor sådana, tänkte hon mellan raderna. Naturligtvis lämnade hon svaret däremellan. Efter att ha hittat vad hon sökte avslutade hon dagens skrivmål. Stängde datorn, släckte i rummet, tittade ut en stund och rättade till kjolen. Hon strök en extra gång över rumpan. Något hade hon ändå som sköt rätt in i tidens hungriga ögon. När dörren gick igen bakom henne kunde blickarna efter några drömmande ögonblick återgå till sina plikter.
Vad handlar nu detta om, undrade hon på väg nedför trappan. Varje steg framkallade en påtaglig spänning i lårmusklerna. Jag är, kände hon.
Utan Luther skulle det inte gå att förstå Ingmar Bergman, menade han i en längre och lärd, får man förmoda, utläggning. Vad utom Luther, om ens honom, skulle man kunna förstå om man nu fick för sig att läsa eller tro? Det vet jag faktiskt inte, och, tänker jag, om jag så läste Luther till min dödsdag skulle jag väl inte bli mycket klokare eller förstå så mycket mer. Min lärdom kommer naturligtvis ur mina samlade erfarenheter, varav en del kanske kan sättas i samband med de läsefrukter som jag mer eller mindre lystet smaskat i mig. Tror dock att det mesta kommer ur det som går under beteckningen arbete, och inte minst från vad som kallas relationer, i synnerhet de med det motsatta könet, under förutsättning att det verkligen varit motsatt, vilket det möjligen har, i vilket fall som helst. När befann jag mig inte i motsatt tillstånd. Luther var nu inte det enda han byggde sin koloss på. Där var både katolicism och judendom, den fria viljan och Guds mer eller mindre prosaiska närvaro. Med allt tillsammans kunde man kanske våga sig på en förmodan om att för den som alls reflekterar över tillvaron blir det svårt att undvika de tuvor som tanke och känsla antingen har beredskap för eller motvilligt bereder åtminstone någon tilltro till för sina trevande steg. Om problemet vore att förstå Bergman vore allt enkelt. För egen del konstaterar jag att han begåvats med en ovanlig självtillit med vars verkan han tilltvang sig förmånen att få breda ut sig på ett sätt som få förunnas. Förstå kommer väl knappast ens i andra hand. Ett monument borde vi e som oftast unna oss. Ja, jag sa vi och jag sa oss. Gud förlåte mig
Upptäckten av världen är ju inget man kan göra ogjord. Jag rotar omkring bland fragmenten. Organiserar intrycken efter någon just påkommen ordning. Sitter hyggligt efter den relativt långa nattens relativa komfort. Undrar över de ord som eventuellt ska inkomma och därmed föras vidare. Till efterkommande som kan komma att ha vägarna förbi. En summarisk kalkyl ger vid handen att sannolikheten för att något sådant ska inträffa är försumbar. Likväl sitter jag kvar och låter fingrarna röra sig av den nyckvisa kraften från ordkällan. Gud, tänker jag, visste du vad du gjorde. Nej, naturligtvis inte, så vis gjorde människan inte Gud. En sådan gud skulle hon aldrig ens försöka förstå sig på
Undrar verkligen inte över min irritation. Ändå är det väl just den som väcker min undran. Med all den rätt den borde kunna åberopa

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk