Vad då zenit

Ja, det är sant, jag såg också några djur på Hallandsåsen.
Läste Combüchen.
Blev tjockhuvad.
Av sol och pollen.
Den Kerstin Ekmanska vardagligheten lägger sig som smör över dygnsgammal limpa.
Någon trevnad, för trivial som sökte hon trivia i myrmarkerna.
Combüchens intellekt står i zenit, Ekmans vilar på horisonten.
Där ljög jag stort.
Det var ett av dagens mer lysande infall. Och hade jag varit kung av Frankrike hade det varit fullt tillräckligt.
Combüchens stillsamma sågande på det träd som heter svensken har oroat mig - fångad som jag är bakom genernas oöverstigliga mur. Sakens dystra tillstånd skuggades av min mors väldiga gestalt. Upplyst kunde den inte tett sig värre.
Detta ägde också tid och rum på åsen.
Jag ogillar släktens samröre med henne. Svartsjuka.
Att tala nu sedan hon haft ordet tvingar mig att förneka. Redan utan henne hade det varit svårt nog. Att inte med ett ord röja infall och planer. Vad som väcker min stora avund är hennes nyfikenhet, att bara så där gå på. Nedlägga sanning efter sanning tills bara tomhet återstår och sedan stå i den oföränderligt leende. Skulle hon känna igen sig? Har ingen aning, det hör ju inte hit. Kommer jag att känna igen mig om en vecka eller ens i kväll? Jag kommer åtminstone att känna igen ångern. Är det bara av pretention som jag skriver? Frågan är så svår och drabbande att jag får återkomma med svaret. Eller är den så avlägsen att jag inte uppfattar den? Kunde jag nu säga varför jag skriver? Jag kommer inte på något bättre att göra. Något våghalsigt stordåd var det länge sedan jag föreställde mig. Nu ställer jag bara in. Nästa inställande kunde gälla skrivandet. Bakom dessa retoriska frågor, som knappast gjort sig förtjänta av frågetecken, ligger den koketta förhoppningen att jag ska hitta den invändning som också övertygade mig. Se, jag tänker mig alltså en läsare. Säger jag detta till mig?
- Vore detta ambition, vore det inte så skamligt. Då hade jag kunnat misslyckas. Nu ligger framgången som den sanningsfientliga förutsättningen.
(Han vill bara bli publicerad.)
Jag kan inte ändra ett ord just på grund av pretentionen. Jag sökte inget, fann inget.

Detta är väl en bok, eller. Det är för närvarande mycket tjockt i halsen. Har ringt honom, men talade inte många ord. Samma med henne och den andre. Nu är det skört. Ingen beslutsamhet och ingen beredskap för de beslut jag fattar för sommaren, jag ser den krympa ihop med mig som redskap för diverse halvtrevnad. Jag ville bara sitta ner med utsikt och luft under bokstäverna meddelande mig med mig själv som road åseende.
Rädslan gör sig inte i denna orddräkt. Någons förtröstansfulla deklaration att bara skriva när man har något att skriva kan jag inte göra till min, rädd som jag är att tillfället aldrig skulle dyka upp. Hur ofta har jag inte sagt mig att då låta det vara för alltid, men nej.
Vad ska jag kalla tvånget att hålla kvar föreställningen om att det en dag ska komma något ur fingrarna, som jag kan erkänna, annat än innehållet liv, flykt undan verkliga krav och rädsla för att ge mig hän. Kalla är den sak som jag får stanna vid tills insikten leder mig vidare. Hu vad jag har ordnat det för mig. Här, inför dig, kan jag väl tillstå att jag drabbades av ett uppslag, som jag nu inte alls vågar ta upp, nämligen att börja skriva under titeln ut-sagor. Uppslag och titlar har å andra sidan aldrig fattats. Jag kommer knappast att vilja läsa detta. Det kommer när jag gör det, inte att röra mig och jag kommer att fråga mig varför jag inte raderade ut det, nu när det är så enkelt.
- Vad skulle indianerna säga om det här?
- Kan jag det här nu?
- Var ska jag lägga ribban?
- Jag kan till exempel bestämma att från och med nu får jag inte ta mindre än två steg åt samma håll. En stund lekte jag med tanken att inte använda ordet jag. Den leken övergav jag.
- Jag vill hålla fast.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk