Vad gjorde jag

Att man somliga stunder kan sitta ner vid kanten av sig själv och njuta av spegelbilden.
Att man bara några sekunder senare inte ens kan komma ihåg var man suttit.
Att allt plötsligt tycks bortom räckhåll.
Att ingen lust finns kvar i armen.
Att den får ligga där den ligger.
Huvudet tungt, stöttat endast av den stelnade tanken.
En högre sanning än den som kommer av att rätt och slätt leva.
Den bild hon gav av mig förvånade mig mer än den hon själv visade sig i. Även om jag inte kände igen mig eller gillade vad jag såg hos hennes blev jag sårad och ville ha upprättelse. Hon fick väl vara den hon var, hon skulle bara inte inbilla sig att hon hade ögon tillräckliga att mäta mig. Med det kunde jag låtit nöja mig. Jag ansåg henne inte stor nog att hysa en rättvisande bild av mig, likväl försökte jag på alla sätt få in den. Rättvisande bild! Sådan rätt tror jag ju inte ens på. Varför var det och förblev det så viktigt att finna något tilltalande hos henne? Naturligtvis fanns där mycket av sådant. Det stod dock från början klart att vi hade för litet gemensamt för att det skulle vara meningsfullt att ägna tiden åt varandra. Vilken förlust sörjer jag nu eftersom jag ännu ältar detta förhållande efter att ha synat det och prövat det i sex år? Om det är en förlust just, vet jag inte. Jag grämer mig över min egen brist, på ambition, på integritet, på vilja, på mod, på … Det blir inte mycket kvar att måla den där storslagna bilden av, den nyss tycktes tal om. Nä. Jag ville inte ha henne. Jag åtrådde henne inte, jag älskade henne inte, jag hade inget nöje i hennes vänner eller släkt, jag tyckte att hon var ett eländigt tjatmonster till mamma, jag tyckte att hon var grotesk…Något litet tilltalande måste du redan från början funnit. Förundran, kanske avundsjuka över hennes glädje och kortsynthet, smicker över hennes ungflicksaktiga förtjusning, vars baksida var nog så käringaktig dock, och fullt tillräckligt ofta framvänd för att kunna ge de ondaste aningar om vart ett fortsatt samröre skulle kunna leda. Ingenstans, nämligen, eller åt helvete. Åt ingetdera hållet ville jag, men höll kursen stadig ändå. På grund gick det inte, men vi kom efterhand in på så grunt vatten att det slutligen tycktes meningslöst att fortsätta. Vad gjorde jag? Drog båten upp på land? Slängde barlasten överbord? Ändrade kurs? Hoppade ur och gick till fots i land?

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk