Vad mer skulle jag kunna vilja henne

Kommer in i en liten oansenlig tvättinrättning. Där hänger äldre kostymer, som vittnar om långa strävsamma liv på tjänstemannakroppar. Kvalitén är god, men inte överdådig. Jag har med mig en mörkblå, enfärgad tröja av yppersta kvalité, tättstickad i medelgrovt ylle med ytor, som framträder reliefartat. Den sitter, som man brukar säga, som gjuten när jag har den på, och den är mig mycket kär, om uttrycket här kan tillåtas. Från draperiet, till vänster om den lilla disken i mörkbrunt, kommer en äldre, jag tror nästan man kan säga en smula distingerad, herre av lägre medellängd, jude eller arab, svårt att säga, med en utstrålning av omedelbart förtroendeingivande vänlighet. Åt honom kan man anförtro sin gamla mamma och få henne tillbaka som ny (om man nu skulle vilja det), tänker jag inte, men av den arten är det. Jag lämnar alltså in min kära tröja och känner att den är i goda händer.
Efter en vecka får jag ett meddelande om att tröjan är klar för avhämtning. Glad åt att åter få träffa den vänlige herrn och att få min tröja åter, går jag efter ytterligare en vecka för att hämta den. Som om jag vore väl känd, står jag i den lilla butiken och tycker mig knappast behöva säga mitt ärende. Herrn däremot, tycks alldeles ha glömt bort mig, ser mig knappast och på min fråga om tröjan svarar han inte, går bara helt hastigt igenom kläderna, som hänger längs väggarna, det är inte fler än att jag själv ser att tröjan saknas, för att lakoniskt konstatera just det, den är där inte. Jag fylls av missmod och skepsis och tänker att här duger nog inga lappar, men jag tycker ändå att jag, i någon slags rättvisas namn, måste hänvisa till den. Han ser inte ens på lappen och gör ånyo en summarisk genomgång av beståndet (ja, man får nästan säga så, ty kläderna tycks hänga där som om de tillhörde rummet, för att inte säga var det i sig), för att jag själv ska se att han inte ljuger, tröjan finns helt enkelt inte. Det har jag ju redan konstaterat, men menar att någonstans måste den ju vara och var måste väl han ta reda på. Han ber mig återkomma en annan dag. Jag tycker att det är ett för svävande besked med tanke på det avtal vi har slutit i och med att jag lämnat tröjan åt honom, och inser i samma andning att här finns inget att hämta och kommer heller aldrig någonsin att finnas. Jag är stum av förvåning och besvikelse. Mest över förändringen i mannens sinne, (eller bedrogs jag av min inbillning, som skapat åt mig den vänliga människa jag behövde träffa just då), men naturligtvis också genom förlusten av tröjan, den var unik, den var så mycket av mig, och nu var den för alltid borta.
Hänger man ut sin själ, står djävulen längst fram och bjuder som den enda. Den insikten tycks de flesta beväpnade med, men jag står i häpnad obeväpnad.
Hon gav mig sin kropp till låns. Den ville jag inte ha, så jag uppfattade det i stället som om hon la sitt liv i mina händer. Det var stort, tänkte jag, det måste jag ta emot och väl skydda. Skydd, ja, det kunde hon tänka sig, men då fick jag allt hänga med i svängarna. Det kunde jag naturligtvis inte, utan att slå mot än det ena än det andra. I trasor hängde jag bakefter till sista fliken. Hon skuddade tråden från axeln och det var det hela.
Här har Du min själ, sa jag, det har Du förtjänat. Din själ, Du var mig en rolig en. Ja, ge hit den, den kan man väl alltid få något för, när den tiden kommer. Tiden kom i skov. Själen avsåldes bit för bit. När sista biten gått sa hon. Iväg med Dig gubbe, här är inte plats för gamla hästtäcken.
Skulle hennes liv någonsin angå mig, frågade jag mig. Nej, aldrig. Vad ville jag då? Öppna hennes ögon för något värdigare. Vad visste jag då om värdigheten? Vad visste jag om det ovärdiga? Vad vet jag, sedan hon överlåtit mina syner åt mig själv?
Tror jag inte fortfarande att hon ska drabbas av den stora insikten? Jo, det tror jag nog. Vad skulle den gälla? Att det finns ett större liv bortom nuet, bortom ägandet och köpenskapen, att luft är det man andas, inte lever. Det var stora ord. Ja, skulle livet vara mindre? Nä, kanske inte det, men fånga det i ord var stort anlagt och illa tänkt.
Men, misstog jag mig på hennes förakt? Nej, det gjorde du inte. Var det då inte rätt att försöka vända hennes blick? Jo, men du skulle inte ha ställt dig själv i vägen.
En sista fråga, var hon då inte bärare av det stora, som understundom framskymtade? Visst. Och…? Kunde det inte få bäras fram i ljuset? Visst. Och…? Nä, jag ser att jag förlorat henne. Du har aldrig ägt henne. Men hon sa ju…! Hon sa!? Sen när bekymrade du dig över vad du själv säger?
Hon lever sitt liv, var så säker. Du får leva ditt, om du kan, om du vill.
Vad mer skulle jag kunna vilja henne? Inget.
Erkänn, du skulle vilja ha hennes kärlek! Du skulle vilja att hon tog din som den största gåva hon kunde tänka sig! Ja, jag erkänner.
Och om hon nu ringde? O, smärta!
Konstigt, nyss var du så säker på att du inget mer önskade. Och nu tycks allt till salu igen. Ja, nog är det konstigt alltid.
Du skryter om ditt liv, sa hon. Det vore väl i så fall ett bra tomt skryt, tänkte jag, men ändrade mig långsamt, ty har jag inte mött många stora människor, har de inte givit sig åt mig, var och en efter förmåga, med den lilla haken att jag sent förstått, att det stora trillat ner för trappan, först sedan jag lämnat huset. Kan det vara något att skryta med, tänkte jag. Jag bökade bland pärlor och fann blott mat för dagen. Hur kunde hon ta det för skryt? Kanske avundades hon mitt tragiskt klarlagda öde, därför att hon ännu bara anade sitt. Tomt har mitt liv inte varit, tomhet var dock allt jag vågade se.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk