Vad tjänar utvecklingen

Att skriva som man talar när man tiger.
Förvånad kan jag bli av att höra tonen i vad jag ovan skrivit. Söker den en särskild cell i någon onämnds öra eller ljuder den från ett rum dit jag inte har tillträde? Jag talar som i extas till de döda. Jag vet inte vad jag gör, kort sagt. Där hittar jag en anledning till den beundran jag känner för människor med självmedveten insikt om vad de håller på med. Nu senast igår, då jag såg ett program om svenska jazzmusiker med tillbakablickar ett trettiotal år. Från min okunnighets ungdom. Jag häpnar. Musiker kan dock räkna med avund från flertalet. Äntligen en plats där jag inte behöver förtäras av en övergivenhet, som är bara min. Vackert avstår jag att förebrå Gud vad han försummat eller avsiktligt förvägrat mina gener.
Vem är den mer utvalda, juden i eller utanför lägret?
Man får bättre kontakt med ödet i andras närhet än i ensamhet.
Det är nämligen högst ovisst om det lagt sig tillrätta just i mig.
Utanför ödet smakar du ensamhetens torrhet.
I ödet kan du njuta din ensamhets sötma eller bitterhet.
Kan du välja?
Ödet väljer, du accepterar eller förkastar.
Om jag nu tillåter mig att resonera om ödet borde jag väl kunna hitta åtminstone en punkt i tillvaron där det ger sig till känna. Där tryter inte oväntat orden. På mystisk mark är det lätt hänt. Så fort det blir litet större än den omedelbara otillfredsställelsen räcker otillräckligheten upp handen bara för att säga att den glömt vad den tänkte. Skulle jag inte misströsta?
Varför överhuvudtaget laborera med nöjet?
Till vilken glädje?
Sörjde jag, vore jag tokot.
Också om jag övade mig i att skriva som jag talar skulle jag vinna. Förutsatt att jag övade mig i att inte tala som jag skriver. Mängden av tvesyftande frågetecken skulle avsevärt reduceras. Sparsmakad syftning når längre, emedan den inte spiller värme.
Kanske är det där, i mötet med den koncentrerade viljan, som man känner ödets grepp.
Han gör vad han ska.
Hon har blivit ett.
Den visar sig.
Det måste gå.
Tar ner Ragnar Josephsons Strimmor av liv och läser i inledningen om den bestraffning, som Rousseau ansåg sig orättvist få utstå efter upptäckten av den åverkan som gjorts på hans fostermors kam. Han bedyrar sin oskuld, vilken han bitterligen försvarar återstoden av sitt liv. Oskulden ställer det sig svårt att betvivla, däremot väcker bitterhetens varaktighet frågan om det inte var omständigheten att fostermodern själv inte utförde det fysiska våld som brukade bli följden av hans förseelser, utan överlät det åt två män, i vilkas anonyma skara han nu invigdes, som gjorde att händelsen blev så avgörande för hur hans inställning mot orättvisa skulle utvecklas. Slut på barnets kärleksprivilegium.
Dock, hur jag än tar mig fram över stigen av ord som mitt språk behagar lägga ut, kan den för en annan stigtrevare erbjuda en stunds vila för nyfikenheten.
Allt är möjligt efter jämförelsen med det som ligger inom människans föreställningsram. Att avfärda Guds outgrundlighet var att kapa åt sig en för intellektet hämmande förklaringsmöjlighet.
Back to God, således. Öppna dina sinnen, slå upp fönstret och låt ljusets vågor strömma ocensurerade.
Allt har sin förklaring, men behåller den mestadels för sig.
Jag korrigerar den förlust jag lidit i frånvaron av Gud.
Så länge Gud levde kunde man ta det religiösa behovet med jämnmod. Omedelbart efter hans död infann sig det lugn i vilket krafterna, som hållit igång vårt århundrade, fann utlopp. I röken efter denna energiomvandling trevar vi mot ett ljus, gäckande som den unga flickans förhoppning om evig oskuld.
Vad tjänar utvecklingen av databaser till, frågade hon som funnit sig självtillräcklig.
Gud fäster inte synpunkter på människans nyfikenhet och samlariver, han sätter blicken på hennes hjässa och följer med i svängarna hur hon än snor sig.
- Vad tyckte han egentligen om de där gaskamrarna och ugnarna?
- Gud ser och skapar och överlåter uttolkandet och handhavandet åt skapelsen. Ju större medvetenhet desto större moralisk förpliktelse. I de flesta sammanhang kan man dra personlig fördel av att inte låna Guds ögon. Dvs. så länge man räknar överlevnad till fördelarna.
- Jag vill inte dö.
- Nä.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk