- Varför gör han så?

Varje ord är en flykt från ett annat och säkert mycket angelägnare. Vitsen med mitt sittande förutom att jag då inte förstör mer än mig själv, borde, jag skriver borde, vara att jag omsorgsfullt noterade varje ord i vilket jag äger rum. Till vad gagn, kan jag inte missunna mig att undra. Maskrosen frågar, så vitt jag vet, inte efter gagnet där den står i majsolens sista dagar. Dess lyskraft är dock större än min. Visserligen en grund att häva sig. Förhäva sig, nej!
Åhörde/såg bandet med Horace, Lars och Bodil. Där tanken verkar vilar ansiktet så skönt.
- Vilken frukt knaprar jag nu på?
- Just den, tror jag, koncentrationen, det lyssnande ansiktet som inte pratade bredvid mun. Jag beundrar. Orden fysik och Gud ger doft.
Kompetens är just koncentration av alla krafter på en sak. Man spelar inte fiol med munnen. Man lyssnar inte med benen. Går de av sig själv, desto bättre. Bättre var det förr då man kunde leva upplyst av framtiden. Värre nu med hela skuggan av deras framtid över oss. Var söker vi ljuset nu? I vårt inre falnar glöden. Ljuset kommer alltjämt från solen. Tröste sig den som kan. Cioran är död, således kan han nu leva vidare utan bekymmer för hur man får för sig att bemöta hans ord. Ditt stora exempel manar till stränghet i ordbruket. Nya sliprar till tankens banor. Egna ord till olägenheterna. Sekundbruket reformerat. Fötternas tramp eftertryckligare. Månskensskärpa.
- Jag kan inte så varför försöka?
Lindansaren sa att han fick inga applåder efter att ha sågat en planka och att det saknade han. Jag tänkte att det krävs stor generositet för att kunna glädjas åt och längta efter något sådant.
Springer man för att inte hinnas upp kan det väl kallas flykt.
Längtan är den given som saknar hem, sitt hem.
Mitt emellan sitter den som har lika långt åt båda hållen.
I mitten sitter den som har lika långt till allt.
Utanför står jag och tittar på.
Ser gör jag mindre än jag hoppats.
För mycket ser jag när jag inte tittar efter.
En rad bildas av några saker som har något gemensamt. Minsta möjliga är raden.
Jag skickar iväg en signal och får något knastrande till svar. Då är det väl som det ska?
Man tycker att det låter bra. Man går på smicker en väldigt kort sträcka. Idag den oegentliga midsommaraftonen står det rätt bra till med mig. Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Elmer Diktonius. Edith Södergrans stöddighet stör inte mig, inte heller Nietzsches eller Michael Jacksons. Man måste ha någon begåvning att skylla på.
- Och har man inte?
- Då kan det hända att stöddigheten stör.
Ensam satt hon i sin stuga, vacker var den inte, bort längtade hon förmodligen, hon for iväg i sin bil, till stan, får man förmoda, jag såg det, jag såg henne, hon läste några dikter, de var rätt korta, och ja, glädjande uttrycksfulla av stora ord.
- Vad kommer härnäst?
- Man är fåordig, men pratig. Skulle vilja hoppa över ett slag.
- Vad för slag.
- Ett dåligt, helst.
I morse repriserades Artur Lundkvists anmälan av Herzogs Kaspar Hauser. Hans sätt att uttala au var mycket konsekvent, vilket förde tankarna till dialektens, språkets oerhörda betydelse för författaren, åtminstone av hans typ. Där går det som en ryggrad av stål. Man går inte mot det utan att fara illa. Inte ett leende. Där saknades värdeomdömen, får man nog säga, om man bortser från hans påpekande att H. framhållit den stora frågan utan att ge svar.
(Genomsnittsraden är på 58 tecken.)
- Den stora frågan är väl ifall man kan bilda människan god. Om ett ord för var sak berikar henne annat än materiellt. Kan man med ord beskriva människans gärningar och bli förstådd.
- Varför gör han så?

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk