Världen lider inte brist på ordning

Detta ska dagens lovsång gälla.
Hild och Vald var på resa. Det bar inte långt, men över ett vatten. I hamn på orten dit de ämnat sig, fann de att de hade med sig en större mängd tid än de räknat på. Hur skulle de nu handskas med den utan att spilla den på gatan och utan att förlora sig själva i den, tänkte de var och en för sig.
Då de redan hade sagt vad de hade att säga varandra gick de tysta och drog litet åt ena hållet och litet åt det andra. Som de inte var vana att skiljas åt, höll de ihop i något som liknade samförstånd. Riktningen pekades, om man kan säga så, till en början ut av något musikaliskt sus på avlägset håll, dock inte längre bort än att det kunde tänkas vara ett lagom första mål för deras mållösa mellanhavande.
Alldeles framme vid ljudkällan meddelades det att den hade för avsikt att ta en liten paus. Hild och Hald gick tysta vidare, således ovetande huruvida musiken behagat, misshagat eller varit dem likgiltig.
För ovanlighetens skull var dagen för deras resa uppvärmd av solen och hölls vid liv av en frisk och möjligen sydlig vind. Dvs. frisk vad gäller itagandet. Detta gav stegen både motstånd och spänst, vilket bidrog till den lätta stämning i vilken de ingick. För orten ansågs denna vara ett kännetecken.
Så lätta, så varma, så fria kände de sig att de, sedan de rannsakat innebörden av sina i ortens valuta samlade tillgångar, trodde sig våga ett besök i någon utav de inte alldeles sparsamt förekommande helgöppna butikerna.
De köpte var sin glass.
Då och då kände de sig tvungna att överlägga om den tid som återstod dem innan de måste söka sig till den som de ansåg egentliga orsaken till att de begivit sig utsocknes. Ehuru tiden kortades fanns där ännu tillräckligt av den för att åstadkomma underliga och stora ting bara sinnet och fallenheten fanns där. Inget sådant föresvävade emellertid vårt följe eller dem vi följer, skulle det väl bättre nämnas, de tog sig bara på allt tröttare ben och fötter i än vidare, än snävare cirklar kring det centrum som nu var ordentligt inprickat i deras medvetanden.
Så var tiden inne. Med förnyade krafter och självklar målmedvetenhet gick de så gott som raka vägen till platsen och byggnaden där föreställningen skulle äga rum. De var alltså på resa i bildningens syfte. I inbillningens närmare, då de uppträdande visade sig stå i magins tjänst. Ingenting mindre än en osynlig kanin frammanades. Hild och Vald satt stumma som vanligt, möjligen mer hänförda.
Jaha. Det var så långt. Nu skulle de resa tillbaka.
Natten var sval. Vinden var fortfarande frisk, kanske mer av västligt ursprung. Vattnet svart. Ur sorlet från de medresande steg sång. Vald prisade i tysthet yttrandefriheten som Guds sena gåva till människorna. Hild vilade sitt trötta huvud mot några vänner hon funnit.
Det var allt.
Världen lider inte brist på ordning. Bristen, ty världen lider den, heter kaos. Försöken att ordna världen har alltid förskräckt. Människan i ett samhälle, som funnit sig så starkt att det skulle kunna härbärgera individer, saknar inte ordningen, hon frågar sig om det inte skulle kunna beredas plats för något ytterligare. Det är mindre ordning, större upplösning, mer av välgörande kaos och slutligen närmre Gud.
- Men
inte känner jag igen din klagan!
- Du tänker på den samtida avunden, som för övrigt har rötter långt ner i historien. Den ska du inte fästa dig vid. Visst, de stjäl och missunnar och mördar och flyttar och tränger ut och förvisar och stänger ute och ropar på sitt eviga förbjud och sätt stopp och låt mig själv bestämma och leva i överflöd. Jovisst, jag har naturligtvis hört alltsammans och ledsnat på enstämmigheten i denna sorgliga visa, men det är bara yttre förfall som lätt sminkas bort med frihetens friska rosenoljebaserade färger. Där den ena sjunger illa, sjunger den andra med en styrka och glädje, som får den vissnade att blomma åter, där en stänger ute, slår en annan upp hundra portar och ut och in strömmar doften av den varmaste generositet, där den ena handlar i missämja, lyfter den andra med trygga, starka händer den främmande till hoppfullhetens och skönhetens himmel. Där förbjudet lyser med elakt röda färger överrumplas du av en kyss av de hetaste röda läppar du någonsin kunnat föreställa dig, där ordningsmannen halar upp sin agenda, drar konstnären ner sin duk från staffliet och ställer den i mitten, mitt på torget, mitt bland människorna, mitt framför ögonen på de seende, och där den fattiges bitterhet förmörkat allt synligt lyser plötsligt frihetens ljus och i kaotiska explosioner ser han sina gåvor föra honom till handlingar värdiga den människa han längtat.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk