Vem äger rummet

Bläddrade igenom senaste Lyrikvännen och tänkte: Stick nyheten i mig hundra gånger och du kommer ändå inte åt oskulden. Känner mig så skyldig som om jag sett och hört allt. Hoppas fortfarande.
Jag säger.
Jag tänker.
Jag undergår.
Det händer.
Världen står upp över öronen i produktion.
Jag bidrar med min.
Någon tolkar ett fotografi.
Det togs under en hundradels sekund för sju och ett halvt är sen.
Sedan dess har det gått en avgrund full av hundradelssekunder i varje organisms tillvaro.
Dessa bråkdelar av ögonblick kommer att förbli otolkade.
En bild tiger som muren och inför denna tystnad är det lätt hänt att man briserar.
Sig själv.
Och den tändande gnistan överger varje reaktion.
Man borde kunna tiga en stund till.
För att bättre höra smällen.
Den äger rummet.
Försök inte göra intrång.
Jag hoppas mycket pessimistisk.
Dvs. hoppfullheten har en boning i mig
förtvivlan en annan. Jag går inte i båda
lägenheterna samtidigt. Drar oroligt av
och an i hallen. Drar in doften från den
ena platsen och det tunga oset från den
andra.
Man har klandrat människan för hennes dumhet. Är det någon egenskap, som vore värd att ständigt lovprisas, så är det den. Vore hon klok nog att förstå sitt liv, andras liv och livet i dess helhet, vore det inte mycket bevänt med livet, det har det illa nog som det har det. I Frankrike går de upproriska, inklusive Brigitte Bardot, i tålig tystnad kring de stora sår, som slits upp i människohjärtat av den ena atombombsexplosionen efter den andra atombombsexplosionen. Annat var det på Brigitte Bardots bombnedslagstid. Utvecklingspessimisterna har också svåra tider. Man tänker sig inte badet av informationsdata som en ocean av drunkningsdjup så långt armar och ben räcker. Mer som ett bottenlöst kassaskrin, som man kan ösa ur när man törstar efter upplysning.
Mötte för andra gången en kvinna på min motvalsrunda i Skrylle. Söker hon mig, tänkte jag, tittade bort. Vilken kränkning det ofta är att vara föremål för en annans intresse. Man undrar förtrytsamt vilken egenskap den beundrande tror sig ha känt sig bespeglad i. Det är inte bekräftelse jag söker. Knappast någon annan heller. Man söker någon som för stunden kan locka intresset från ens illa utvecklade talanger, inte någon som bäddar in sig i ens otillräcklighet under en ström av insmickrande intimiteter.
Ständigt blir man till och behöver gott om tid och omvärldsstöd för att uthärda den utdragna förlossningen. Inte heller är man ensam formfast nog att bilda någon annan.
Still the same year. Om man bryr sig om läsaren ska man vara anekdotisk. Den som inga läsare har, har andra bekymmer. Där kan anekdoterna bara avleda uppmärksamheten.
Jag kan i kraft av mitt kön inte nå tantstatus. Andra krafter må göra sig gällande. Den excentriska tanten har ingen direkt motsvarighet i det andra könet. Närmast kommer den snälla farbrorn, vilken ju är en helt annan historia. Mannen är mer tant som ung, men utan hennes auktoritativa nimbus. När kvinnan lämnar centrum är det för att med sin centrala erfarenhet ta sitt samhälleliga ansvar från en ny position. Om mannen mot förmodan når centrum har han dessvärre förlorat sin mannakraft och blir således sedan bara sittande som en harmlös symbol svagt skimrande av purpur och hermelin.
Kvinnan drar barnet ur fostervattnet, skjuter det genom snabbköpskassan, sliter det genom kollektivtransportdörrarna, uthärdar dess dagistid, överser dess skoltid, utbildar det på högskolan, pysslar om dess krämpor på citykliniken, tar hand om dess mor- och farföräldrar, drar valsen igen med barnbarnen etc., mannen drömmer om broar mellan hemmet och barens sorlande strömmar.
Vad säga de, männen?
Jag (tyckte det lät som ett lån från en större man, men låt gå för det) anser att tingens ordning på intet sätt motsvarar mina förväntningar på ett rationellt system. Se t. ex. när jag häromdagen tvingades stå i kö flera minuter och så visar det sig att de som står framför mig är en samling käringar som inte gör annat än babblar om sina ungar och om hur jobbigt det är på arbetsplatsen. Då får de väl för fan byta jobb då och vad skulle de med ungarna till. Ja, och så när jag kommer fram så finns inte det jag ska ha, det är slut eller de kände inte till det, jag vet inte och det spelar ingen roll, för ska jag ha det så ska jag och sen får det kosta vad det vill eller vad fan som helst, va?!
Vem är den större mannen?
Inte staten, inte pappan, inte facket, inte kompisen, inte Gud. Han är mannen som kunde varit kompisen, pappan, staten, organisationsledaren, den gudalike, om han bara funnits.
Varav drömmen?
Lättja.
Det är omöjligt att säga ett ord utan att nästan helt släta över dess betydelse. Man skyddar sig som man skyddar barnet. Barnet står och ser stilla på en. Förstår gör det inte, det ser och bilden läggs i minnet för att dyka upp när händelsen som förtigits upprepar sig på händelsers vis i det nu vuxna barnets liv. Då, först då, blir det varse den stora rädslan och den outsägliga sorgen i att vara människa.
That is very true. Inte minst i sina egna ögon vill man framstå som lyckad. Man försöker förjaga ledan och melankolin genom att ge dem namn allteftersom de uppträder. Namnen växer till meningar som ibland fogar i varandra till stycken lagom att klistra in i samlingsboken eller om möjligheten skulle dyka upp, byta bort mot något annat. Svårt nog att hitta byterska.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk