Vem är jag att säga jag

Vem är jag att säga jag om den som sitter och skriver detta. När grät den sist. Ögonen
torra som krabbklor på Bohusklippan.
Mer än egendomligt rätt och slätt
det sätt som möter mig i sjukhuskorridoren
som om jag vore nära släkt
och vän med okänd syster vit,
tänk, så är hon borta och jag
utbytt mot någon snarlik,
en människa helt enkel.
Något sker med mig och drar mig vid näsan om jag inte strax infångar det med tankens
alla armar. Jag blir till framför mina ögon som ser mig glida förbi. Trötta och röda av
mycken nyfikenhet följer de mig inte. Bilderna av mitt förflutna ger flyt åt morgonens
förgänglighetstankar.
Jag blir till och tror att jag inte behöver bry mig om det. Dagarna de går och går och jag
bekymrar mig inte om ordningen. Av nattens sökta vila blir mitt enda uppror.
Jag pressades ut till detta liv. Detta?
Jag pressar de sista dropparna ur mig. Blod?
Från nära eller fjärran
kommer vätskan
rinner bort spolas
i blind fors jag
ringer henne som
svarar med en fråga
som om jag inte tvivlade
på att jag är jag eller
vem är jag som vågar
låta min röst komma
med ordet
i gläntan i utkanten iordningställt
ett plötsligt lätt steg ett leende
som anar inget med
den snåla ondskan tillfälligt
glömd i garnet på tork efter
god lycka
Byron gammal lord död
verklighetsskapande myt
alltid bära ordet med sig
vidare med minnet av de
dödade av de glömda
av de gömda och fördömda
de skändligen skändade de
oändligt tysta vandrande
med korta skamsna steg mot
slutet mot förgängelsen mot
de ohörbara skriken mot
den aldrig tystnande tystnaden
så bär jag ordet från dig och vidare
med mig till sist till sist till sist sist
i raden av detta århundrades svekfulla
medlöpare jag bär dig tigande ord
i bröstet när jag dig närmare mig
tills du en dag står upp ur högen
som var jag glöm mig ej, barmhärtiga!
Ordet flyger från vilket torn du kan tänka dig
ut ur köksfönstret ned från tallen ut
över vattnen, vågigt, skinande, gnistrande
i kvällssolen månljuset porlande
över torget mellan husen rullande
från taken ner på henne som under
den välvda magen bär sin lilla
modern kliver med breda steg
i målsviss riktning bortåt framåt
hitåt hän mot bortom med sin börda.
Där.
Jag måste tala.
Och hur underbar
Bara från det allra närmaste
Vad jag sett
Hur jag hörde
När det hände
Vem det var
Varför en gång
Här.
Demokratin är ett mirakel som ingenting har att erbjuda
Cioran skrev det senast 12 år efter andra världskrigets slut
Det borde ha varit en helt annan tid än 52 år efter detsamma
Varför borde det?
Var det eller var det inte?
Då var inte nu, men samma tid.
Före kriget kände åtminstone inte efter kriget, inte väl i alla fall.
Inte i detalj
Vet jag vad orden gör med mig?
Jag talar inte om mig nu heller
Kära läsare
I don´t even know what day it is. And does it matter?
Ögonen svider, huvudet sväller, urtiden sinar och vad blir kvar när den runnit ut, I don´t know.. Ur
tiden föds something else I guess. Jag har det inte ens på fingertopparna och närmre medvetandet än
så kan jag inte komma.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk