Vem ska disciplinera vem

Mai Zetterling tyckte verkligen att hon hade något att säga, sa den intervjuade. Ingmar Ström ångrar ingenting, svarar han en frågvis sondotter. Jag har inget att säga och ångrar allt. Kristina Lugn skulle vilja utöva makt. Det gör hon ju, förmodligen mer än vad någon makthavare någonsin kan komma i närheten av. Men att sätta henne i Brown Boveris styrelse...eller jämte Göranpersson...
En vanlig kändis fick frågan vilken roll han helst skulle vilja spela, den goda, den onda eller den fula och svarar inte särskilt förvånande den onda, vars genius alltid tycks utöva en särskild lockelse. Själv skulle jag naturligtvis vilja spela den goda. Det goda gräset till exempel.
Misstror jag människor?
Nej.
Är jag särskilt filantropiskt lagd?
Nej, snarare motsatsen.
Hur hör de båda svaren ihop?
Genom sitt gemensamma nej.
Akedia?
Ja.
Skulle jag kunna ge ett mått på min självupptagenhet?
Stenen flyttar inte sig själv.
Vem ska disciplinera vem?
Vilken människa står över rådjuret?
Gräset skriver sin poesi i vinden, i gryningen och på skullen.
Grisen bökar med trynet upp hålet där versfötterna kan söka meningen.
Gröten gråter grynen gränsle över graven.
Ett drag med skruvmejseln och jag är mitt inne i ett drama.
Som om det vore en självklarhet hör jag den motorförsedda långbåten gå uppför någon regnskogsflod i Borneo, om vars läge på klotet jag knappast är nöjaktigt orienterad, på väg till de sista resterna av någon jägarstam. Resan tar tre dar. Tre dagars industriellt brummande för att den resande ska kunna ställa tre tämligen meningslösa frågor till de sista ättlingarna av ett folk vars försörjningsmöjligheter kommer att elimineras av just hans blinda nyfikenhet och girighet. I radion skorrar reportagerösten av den europeiska kulturens ignorans. Inte ens nyfikenhet, alltså. Om mänskligheten på sin nuvarande nivå halverades, skulle den då bara vara hälften så mänsklig, undrar jag, inklämd i ett dystert hörn i ett av dess nordligare boställen. Ser jag något i världen som skulle kunna lätta upp bilden av den monstruösa människan? Skulle jag vilja se den lättare? Jag ser dem jag har närmast mig och finner inget att förskräckas över, bara poesi och dygd utdrygad med några nypor snålhet.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk