Vem ska löna mig

Inget kan som dagen efter vara något helt annat
Inget kan vara så tomt som minnet.
Inget att sörja över.
Glöm inte lovsången! Prisa dagen för det den är ny, prisa minnet för att det är glömt, ja, prisa även sorgen för det den har något för sig.
Skulle man inte leva i glädjen över allt man åstadkommer och allt man låter bli, allt man erfar och allt man slipper, obekymrad om rätten och vederlaget.
Vem ska löna mig?
I obeslutsamheten samlas blodet till konferens någonstans i det inre mörkret. Därav den kranka blekheten. Jag kan ägna dagar åt ett surrande ljud och veckor åt en lutande linje. I denna koncentration står jag blick stilla. Jag ägnar mig åt inget annat. Fick jag bara möjligheten skulle jag kunnat tillbringa hela mitt liv i denna improduktivitet. Och därigenom blivit en mindre börda för världen.
Gud hör bön, sägs det. Jag hörde en kvinna, bönhörd. Jag hörde ock en man, bönhörd. Båda välmående på sitt sätt. Gud har alltså lyssnat på dessa båda och funnit deras böner värdiga att uppfylla. Dessa människor hade en reflekterad hållning till både bönen, tron och Gud. Men vad ska man då säga om alla dessa stackare för vilka välmåendet inte ens varit en flyktig gäst, skulle Gud sett dem och förnekat sin syn därför att de inte bad, för att de i sitt förödmjukade liv inte vänt sig till honom på vederbörligt vis? Är det så de menar, de korkat troende? Ja, ibland undrar jag just det. Har dessa människor inget samvete? Vilken annan oerhörd brist lider de av? Fy för deras godhet! Dubbelt fy!
Men skulle jag då avvisat den erbjudna hjälpen från en av dessa när jag ligger förblödande i rännstenen? Nä, då skulle ett lismande flin osat tacksamhet över närheten av åtminstone en människa. Fy sådan krake jag är! Trefalt fy!
Alltså, dags för krakarnas lov:
Låt dem sjunga!
Hu!
Ja, inte för ovärdigheten, men som det låter!
Är det då inte just ovärdigheten jag skyr? Hur kan jag finna det sköna i det sannaste, nämligen musiken och sången, när den tycks ljuda för inget annat än att dölja sanningen?
Hur kan det vara musik, som inte är sant?
Wagner - ambivalens.
Bara allitterationen väcker min misstänksamhet.
Och skulle jag inte vältra mig njutningsfullt i lögnen bara tillfället och sällskapet vore det rätta?
Och slutligen, vad vet jag om lögnen?
Sanningen är det mycket lättare att ha en mening om. Samt, jag är inte den att ha andra synpunkter på Wagner än mina öron.
Vilket sällskap kunde någonsin vara det rätta?
Var kan jag befinna mig utan att nås av dissonansen?
Tål deras irritation!
Var ej till lags!
Håll din stämma!
Klingar det falskt?
Ja. Jag är rädd att mina öron inte räcker till.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk