- Vilken anspråkslöshet, måste jag utbrista

I en förarglig reportagefilm från Uganda sa den hivsmittade brodern till den aidssjuka systern som var den filmen följde, att han hoppades komma i historieboken som den som levt längst i världen med hivinfektion. För närvarande är det och sedan han fick sin första hjärnblödning har det också varit min fars främsta ambition eller hopp att hamna i den boken om än av andra skäl.
- Vilken anspråkslöshet, måste jag utbrista. Själv kan jag omöjligen tänka mig annat än att vara utvald till evigheten, på ett eller annat sätt.
- Känns det tryggt att du delar din befängda inställning med flera?
- Nej, absolut inte, det är mycket irriterande.
Allt accepterande av döden betraktar jag som falsk blygsamhet. Det man inte förstår kan man göra litet åt.
- Man kan försöka, hör jag invändas.
- Jo, vackert.
- Och förtröstan då?
- Jag förtröstar på det jag sa, för övrigt har jag litet av egenskapen.
- " Gud give att han vore annorlunda! "
Visar man vanligen någon vidare förståelse av sig själv? Accepterar man sig?
förtröstar man på sig?
- Jag vet inte. All förnekelse kan döljas.
- Döden också?
- Väldigt kokett.
Man är så snar att misstro, därav rädslan.
Sinnena överväger inte.
De utvecklas till en viss tidpunkt.
De vittrar därefter.
Om du kunde läsa det här utan misstro.
Någonstans i mig överväger det.
Sinnena reagerar direkt på reaktionerna på mina överväganden.
Kan jag lita på mina sinnen?
Språket gav mig möjligheten att se det så.
Jag gav språket en möjlighet.
Möjligheten av språket ligger som ett filter över mina sinnen.
Språket är hot och balsam.
Med språket resonerar jag med döden.
Gasellen vittrar blick stilla.
Jag ger den namn.
Den ser döden i mig.
Jag tror att jag ser livet.
Precisionen i anletsdragen förvänder synen.
Högst upp, och det är tveksamt om man kan tala om höjd, på den kropp av sordinerade sinnen, tronar, sköna omskrivning, ärtan, fröet, roten, knoppen, som kom av sig, som inte ville växa, som kom för att se sig vända i farstun. Jag har levt ett undantagsliv.
Vilka ord finns egentligen?
Sällan blir man så upplyft som när man upptäcker något i sina grannländers språk. Att inte överskrida språkgränsen med troféer vore rättrådigt i överkant. Hur översättare ska bära sig åt kan man ju diskutera, att de frestas är självklart.
- Jag kom aldrig till den där norska dikten.
"Döden ska komma alldeles naturligt", sa Cathrine Grøndahl.
Så glädjande, heja Cathrine, jag visste, jag skulle, finna något. Jag hittade till och med ditt ö, jag blev så glad, kom låt oss dansa.
Näbben är sannerligen Amandas erogena zon. Föga förvånande. Vore jag korp!
Vore jag karp? Med sjungande fjäll.
Jag sätter väl inte i mig av olevt liv, bläddrar bara igenom mitt. Vore det i sken!

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk