Vreden döljer vanmakten

Jag var inställd på att radera ut åtminstone vad jag skrev igår. För min egen skull naturligtvis. Jag ville inte ha det åtkomligt för samvetet. Idag läser jag det och bryr mig inte om det. Ingenting som jag själv skriver kan jag tolka som om jag inte vore. Jag är ett mer eller mindre dystert faktum. En eller annan struken rad ändrar inte det.
Få gärningar tar sådan plats som de ogjorda
Hela mitt jag är fyllt till brädden av längtan
Mina första två år var gärningar, de följande femtio ånger
Allt över 52 är som jokern i leken
Porträttkonsten firar knappast triumfer, bara mängden porträtt är ett massivt angrepp på människovärdet, jag borde upphöra.
När jag ser en kamera väcks föreställningar från barndomen. Sedan ser jag dem allihop i skyltfönstret och bakom droppformen på var och en anar jag elektroniken och flödet av bilder. Jag leds och går därifrån berövad.
- Vilka föreställningar?
- Bildmagin.
- Kan du förklara dig?
- Det kan ingen.
Att jag på höjden av mitt trötthetsberg skulle släppa taget och låta mig i fritt fall skära rakt igenom det samhälleliga moset, av vilket blott en tugga mättar till döds.
Och ödet vill man inte kännas vid.
Dressyr förnedrar knappast djuret. Bakom rörelsemönstret skymtar en mänsklig attityd, ja, rent av en dröm.
O djur, att du så lätt drar kappan av dig.
Innerligt önskar jag sällskap och först därefter berusning.
Jag står här i enkelhet och känner hur kraven på något annat får mina muskler att arbeta mot mig tills jag sitter upplöst i vanvett.
Tillåter mig tystnaden att tala.
Tillåter mig i tystnaden att tala.
Tills åter tystnaden i mig tar över.
Mina ord kväver tystnaden. Inget får slippa ut. I vanmakt slår mitt hjärta. Inte ens den nakna kvinnan förmår närvara.
Och dock, tvivlar gör jag på inget.
Min spegelbild förändrar mig bakom masken. Mitt förändrade jag syns inte i spegeln. Känns inte på tungan. Stumheten står inte vid sitt ord. Att jag kunde sitta väntande.
Det sjunker undan, livets klarhet står stilla.
Fadersarvet är den tunna hinnan över modersbördan.
Vreden försöker dölja vanmakten.
Vanmäktig ler hon.
Vanmäktig ser han inget utom sig.
Tiden flyr undan
Jag jagar åt alla håll
Villebrådslös stupar jag
Bråddjupet uppslukar det förflutna

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk