JAG LÄSER MIG SJÄLV I BACKSPEGELN PÅ VÄGEN FRAMÅT

JAG LÄSER MIG SJÄLV I BACKSPEGELN PÅ VÄGEN FRAMÅT

Ung var jag. Smärt och gracil. En hågkomst är jag. En kroppslighet som använder glömskans skugga som krycka. Själva vinden har sina restriktioner. Den är förbjuden att blåsa under kullerbyttor på skogsstigar. Du sitter och brinner i frånvarons glugg. Du ligger och rinner igenom mitt minne. Du står och sjunger en våg. Som illustration förmedlar jag din utopi – de känslor, stämningar och förhoppningar du inte har ord nog för.
Slutkapitlet var en bra öppning. En navel till det oerhörda ordet. En bit av en sträng i vår harpa.
Willy Granqvists dikter kunde inte inlemmas i en förklaring. Det är därför kritiken av honom antingen är jublande eller – stum. Mitt muséum har öppet dygnet runt. Till och med paleontologerna är imponerade. Själv sover jag bakom orden.

Författare:

Publicerat

Dela: