Maskinen uppslukandes jorden

I kontrasternas värld en skugga av paradiset som var.
En orörd natur såsom en oskuld som inte längre är.
Dödsriket på jorden kommit.
Ett odjur likt en maskin.
Uppslukandes.
Våldtagandes.
Rådandes stundom med sin makt.
En cancersvulst.
En dekadens.
Än dock en mångfald.
Omgärdandes dess innanmäte.
Ett mörker.
Inom dess murar.
Inom dess portar.
Likt ett för fjärilen sken av månljus.
Lockandes.
Fluorescerande ljus lysandes av spektrets alla färger.
Över dess fasader av skådespelens kulisser.
Över dess vägar av dödens paradstråk.
Återspeglandes i vattnet av regn täckandes gator och torg.
Inget undflyr det.
Pölar saknandes stillsamma ytor.
Harmoni som ständigt bryts.
Aldrig någon vila i den stora staden.
Ingen undflyr den.
Där farkoster far fram.
Där odjur går fram.
En myriad av myror utan andetag.
Kött i fåfänglighetens strävan om att dölja tomheten.
Former för att täcka dess tristess.
Färger för dess gråskala.
Ljusa färger.
Pastellfärger.
Metall.
Plast.
Information som flödar.
Cyberkapitalet upprätthåller.
Underhållningen förför.
På den våldtagna jorden.
Stenar som skriker av smärta.
Såsom en förlösande oskuld.
Vägar som sträcker sig bortom staden.
Till nästa stora stad.
En av tusental.
Plöjandes vidsträckta landskap av skog.
Hela jorden är uppfylld.
Uppfylld av död.
Den våldtagna jorden.
Hur länge dröjer livet?
När förlorar döden sin udd?
Hur länge är stundom?
Frågor så förundrande ekar mellan väggar av det inre.
Än dock går maskinen.
Än går den.
En stundom till.
Allt faller till slut.
Förlossningen stundar.

CHRISTER SANDVIK
Söndagen den 27e januari 2013

Författare:

Publicerat

Dela: