Trappan

Jag stod vid kanten av en trappa som ledde ner genom staden. Varje steg hade trampats av ett oändligt antal fötter genom tiden och ville berätta allt som var fast i dess inre. Husen vid dess sida var vita med kalkbeströdda väggar. Utanför husen satt det gummor med svarta dräkter, uppsatt sidenhår och skrockade. De var de som förde historierna vidare.
På en av väggarna satt en ödla på samma sätt som ödlor alltid gjort. Jag tittade ner i trappan som ringlade sig ner genom staden utan att kunna se dess slut. Gummorna pratade på ett för mig okänt språk och pekade nedför trappan. Jag anade ett leende hos dem och även ödlan log med sin vackraste klädsel. Jag fortsatte att gå som en del av dess historia och undrade om det fanns något som skulle föra mig till dess slut.
Solen värmde och jag kände hur min hud fuktades. Tiden stod still och mina steg hördes eller kändes knappt på min väg mot, slutet? Hur länge hade jag gått i trappan? Kroppen sa åt mig att stanna, vila och ville ge upp då jag åter hörde rösterna från de svarta gummorna som pekade nedför trappan och fick mig att fortsätta. När jag vandrat i dagar och allt hopp kändes ute så kom jag plötsligt fram till ett torg som var den vackraste syn jag sett. Bland rosor i dignade trädgårdar såg jag en liten fontän som lockade mig till sig. Jag stapplade fram när något oväntad inträffade och fick mig att stanna i tiden. Framför fontänen mötte jag dig första gången och du undrade om du fick stilla min törst. Du hade väntat länge vid kärlekens källa och spred ett ljus runt dig som var det vackraste jag sett. Du tog min hand och vi förenades i en känsla som var evig. Du frågade om du fick följa med mig på färden. Du såg svaret i mina ögon och du hade det vackraste leendet.

Författare:

Publicerat

Dela: