Jag föll omkull men fallet tog mig till en sluten psykiatrisk avdelning. Tvångsinlagd! Jag ville bara dö och de hade räddat mig från att avsluta mitt miserabla liv.

Jag var arg och ville att de skulle låta mig vara ensam, men de höll sig tätt intill mig för att kunna stoppa mig från att ta mitt liv på avdelningen. Naturligtvis var det de enda som fanns inom mig. Dö! Dö! Dö!
Men hur skulle jag lyckas med en personal vid mig hela tiden. Skrek åt dem att lämna mig ifred när jag förflyttade mig på avdelningen i jakt på något, vad som helst som jag skulle kunna skada mig med. Jag fick tag på något och försökte fly från den som vakade. Jag slet mig loss från greppet som vaket tog om mig. Jag ville inte att vaket skulle stoppa mig.

Riktade en spark mot smalbenet på vaket, en tjej som var i min ålder. Hon sa åt mig att vara lugn
inte skada mig och att ge mig det jag fått tag på det. Riktade ännu en spark mot hennes smalben och denna gången lite hårdare och hon sa att jag inte fick sparka på henne. Jag riktade en tredje spark mot henne samtidigt som hon tryckte på ett larm så att det kom fler folk som fanns i närheten. Helt plötsligt tog tre personer tag i mig och jag reagerade med att skrika, sparka och slå vilt omkring mig.

Ganska strax därefter gick överfallslarmet och folk kom springande från flera olika avdelningar för att assistera personalen under mitt pågående utbrott. De drog in mig på rummet och tryckte ner mig på min säng och höll fast stenhårt och det blev en kamp. tEn kamp jag omöjligt skulle vinna. Jag blev inte lugn. Men de gav sig inte. De höll hårt om mig i 45 minuter. Sen beslutade de om bältesläggning.

Sängen med remmar rullades fram och en del av mig kände en lättnad över att de skulle släppa sin äckliga svettiga händer ifrån mig medan en del av mig ville skada mig, den delen som ville skada mig kämpade som tusan för att de inte skulle lyckas spänna remmarna runt mina handleder, fotleder och midjan.

Men de var fler och de vann. Fick en injektion och somnade i en dimma och vaknade senare av att de släppte loss remmarna. Fick mer lugnande och tårarna rann och den äldre mannen som satt vaket hos mig satte sig bredvid mig, jag hade träffat honom förr och trots att han var man och jag har svårt för män så fick han mig lugn, han höll om mig, frågade förstås om han fick hålla om mig, jag nickade och viskade ja. Han frågade om mina tankar. Både dåliga och bra!
Han sa att han kunde sitta hos mig tills jag somnade så när han skulle bli avlöst sa han att han sitter lite till hos mig. Han strök mig över ryggen och pratade lugnt och när jag väl somnade sov jag ett par timmar utan att vakna, när jag vaknade klockan 05:37 med panikångest och dunkade huvudet i väggen då kom han in till mig igen , men nu blev han tvungen att hålla fast mig. Fick utbrott och överfallslarmet gick. Lyckades slita mig loss och sprang iväg, ut på avdelningen, sparkade på den låsta dörren ut från avdelningen. Blev nedbrottad, fasthållen och fick två injektioner mot min vilja.
De blev ingen bra start den morgonen och dagen förflöt i ångestattack efter ångestattack.

Ett enda trssel

Författare:

Publicerat

Dela: